Nästa vecka har en massa ungar i Sörmland lov från skolan. Vissa av er kanske minns att regeringen för ett par år sedan gick ut med att de ville ändra namnet från höstlov till läslov. Det togs såklart emot på lite olika sätt. Det finns en ganska högljudd skara i det här landet som tycks vara övertygade om att ifall de ombeds korrigera sin vokabulär så är det tecken på att undergången är nära förestående.
Nu har ju inte det där med läslov fått något riktigt genomslag ännu. Både Katrineholms och Eskilstunas kommuner använder till exempel fortfarande ordet höstlov på sina hemsidor. I de fall då jag själv benämner det som läslov sker det ofta med ett lätt ironiskt tonfall. För jag vet ju att de barn och ungdomar som kommer att ägna sig åt läsning under lovet utgör en minoritet. Rapporter visar att svenska elever har en ovanligt negativ inställning till läsning. För många är läsningen helt enkelt enbart något tråkigt. Ett straff. Läslov låter för dem lika lockande som ”klia dig själv i ögonen med jalapeñofingrar-lov”.
När jag var barn läste jag massor. Tidvis mer än vad jag gör nu. Sune och Bert, Fem-gänget, Jim Hawkins och Long John Silver, Robin Hood, bröderna Hardy och allt vad de hette är en slags kompisar från min barndom. Men framför allt läste jag serier. Det var där jag hittade inspiration till teckningarna som jag gjorde på bildlektionerna och till skämten som jag drog på roliga timmen. Det började med Kalle Anka & Co och sen blev det Kalle och Hobbe och The far side. Nån gång på lågstadiet fick jag "Tintin och de sju kristallkulorna" av min morbror. En av de finaste gåvorna jag fått. En gåva som jag än i dag kan plocka fram och ha lika stor behållning av. I mina ögon är Hergé, Bill Watterson och flera andra serietecknare lika stora litterära genier som många av de mest kända ”riktiga författarna”. En stripp på fyra rutor kan säga mer än en roman på flera hundra sidor.
När jag gick i nian lånade jag Lundells Jack i skolbiblioteket. Jag tyckte väldigt mycket om den. Så mycket att jag tjugo år senare fortfarande inte har lämnat tillbaka den. Jag vill absolut inte uppvigla till brott, men jag önskar att fler tonåringar skulle känna lusten att stjäla från biblioteket ibland. Att en bok inte måste vara ett straff utan något som kan vara värt att sno för att den inspirerar och öppnar nya världar. Att en bok kan vara nåt som i vissa fall faktiskt förändrar ens liv. Precis som ett spel, en tv-serie eller en bra låt kan göra.
Att läsning också bidrar till att man blir en tänkande människa som kan skapa egna uppfattningar, fatta förståndiga beslut och vara delaktig i det demokratiska samhället skulle ju också kunna vara en anledning till att försöka få ungarna att plocka upp en bok då och då. Om det sen är läslov, höstlov eller rentav sportlov är egentligen skit samma.