– Nej, nej, säger Birgit snabbt. Jag kan vara med och äta tårta men mig ska vi inte uppmärksamma. Skriv om Hans, min födelsedag var i maj.
Så intervjun fokuserar vi på maken.
Redan i unga år visste Hans Forsberg i vilken bransch han ville verka. Det blev verkstadsskola hemma i Hallstahammar, där en framstående fabrikör snart såg Hans talang som ritare av maskiner och skickade honom på högre teknisk utbildning i Eskilstuna.
– Det blev intensiva år, jag jobbade på BM:s gjuteri dagtid och gick i skolan på kvällarna. Ett tag höll jag på att ta slut helt, men då fick jag börja rita. Jag ritade allt som behövdes i gjuteriet
Efter examen 1955 blev det jobb på Volvo i Köping innan han rekryterades vidare till Bruket i Hälleforsnäs. Så småningom blev det också Överums bruk, Nike i Eskilstuna och Norrtälje gjuteri, innan han till slut landade i Eskilstuna permanent.
– Det här var roliga och intressanta år, när Sverige byggdes upp. Allt genomsyrades av framtidstro, industrierna växte och blomstrade, och den som ville byta upp sig inom arbetslivet hade alla möjligheter.
– Men så fick jag för mig att starta eget, tyvärr i samband med att tiderna förändrades i mitten på 70-talet. Priserna höjdes med 100 procent och det blev en dramatisk tid. Jag låg verkligen i och fick till slut verksamheten på rätt köl, men först efter konkurs.
Hans tröttnade på det hårda slitet och på en utveckling inom svensk verkstadsindustri som han menar hänger i än. Efter det har Hans varit konsult, hjälpt företag att komma på fötter och sålt industrifastigheter och företag.
Höll du på med det ända till pensioneringen?
– Jag slutade för fyra år sedan, säger den nyblivna 90-åringen och ler.
– Och jag hade hållit på än om jag kunnat. Det har varit så roligt, och jag har träffat så många intressanta människor på alla samhällsnivåer.
Sin Birgit träffade han på dans redan under studietiden i Eskilstuna. Nyligen firade de sin 62-åriga bröllopsdag, och efter en stroke och en höftoperation har Hans insett att hustrun har åtminstone lite rätt i att man inte ska jobba ihjäl sig. Speciellt inte i den här åldern, när man ska se till att njuta av livet.
– Vi har ju all tid i världen, säger hon lugnt.
Hans har varit "fullständigt idrottstokig" i hela sitt liv. I ungdomen sysslade han med allt från löpning och friidrott till skidor, orientering och fotboll. I vuxen ålder satte ett ont knä stopp för många aktiviteter. Då tog han upp en ny.
– Jag började rida, och älskade det verkligen. Jag har inte haft egen häst, men jag och Birgit har ridit på Irland, i England och i Polen. Det var fantastiska semestrar.
Orden "fantastiskt" och "roligt" återkommer genom hela intervjun.
– Jag hade en lycklig barndom och ungdomstid, och sedan har det fortsatt så. Det handlar väl lite om gener kan jag tro. Men jag trivs fortfarande oerhört med livet måste jag säga.