Lukten av mänsklig avföring och urin ligger som en järnridå över lägren. Sand, aska och sopor yr i luften alla tvingas andas in. Barn med ihåliga, snoriga kinder gråter och deras ögon vädjar om hjälp. I de äldre barnens och de vuxnas ögon lyser hat. Händer sträcks mot FN-medarbetarna, som inte får ge de tiggande flyktingarna något. Ger du en vill alla ha och situationen blir omöjlig, stämningen i lägret kan ändras snabbt från lugn till fullständigt kaos och blir det upplopp har den som kommer i vägen inte en chans.
Carola Bonneviers beskrivning av sin nuvarande arbetsplats kan få vem som helst att känna panik.
Förra gången vi träffades var i somras, när hon förberedde sig för att åka ut på sitt uppdrag. Nu har hon varit hemma på permis ett par veckor, och är åter på väg tillbaka. Innan avfärd kommer hon upp på redaktionen och berättar om den första tiden som vakt på ett av FN:s flyktingcamper i Sydsudan. Hennes uppdrag: Att observera och rapportera brott i det inhägnade område där runt 50 000 människor lever.
– Jag förstod att det skulle bli tufft. Men ordet tufft räcker inte, jag skulle vilja ändra beskrivningen av läget till fullständigt vidrigt, säger hon.
– Tanken var att jag skulle skriva dagbok under vistelsen, och låta tidningens läsare ta del av den. Det har jag inte orkat. Jag har inte sovit en hel natt därnere, men det var först när jag kom hem som jag märkte hur spänd min kropp varit. Jag har levt i ständig beredskap dygnet runt.
Redan under första arbetspasset höll hon på att träffas av en stor sten. Hade inte rutan i bilen varit uppvevad hade hon fått stenen i ansiktet.
– Jag känner mig aldrig trygg. Vi har beväpnad militär som ska skydda oss, men ärligt talat litar jag inte på dem heller. Jag har hunnit vara riktigt rädd flera gånger, och situationen blir ju inte enklare av att vara kvinna i den här miljön.
I en så kallad grab bag, en liten väska hon snabbt kan rycka åt sig om hon måste fly, har Carola pass och dokument, pepparspray, akutsjukvårdsartiklar, pengar, vatten och proteinbars.
– Väskan är min bästa vän.
Uppskattningsvis svälter 1,8 miljoner människor i Sydsudan. Striderna i det svårt krigshärjade landet står i första hand mellan två klaner och FN:s flyktingläger har som syfte att skydda människor från den ena klanen från att bli dödade av sina fiender. Till lägren söker de sig för skydd och för mat.
– Utan oss skulle de definitivt inte leva länge. Men de kastar stenar mot oss och försöker stjäla från oss vid första bästa tillfälle. Och jag kan delvis förstå det. Många har bott i lägren i fem, sex år och är uppvuxna med det hemska inbördeskriget. De har förlorat fotfästet i livet, och har i den här omänskliga miljön tvingats bli varelser som inte längre kan kallas människor. De har helt mist sin mänskliga värdighet och sin respekt för sig själva, andra människor, djur och natur. Samtidigt har ju jag lämnat min trygga värld för deras skull, det är svårt att förlika sig med att de kastar sten på mig.
På sina arbetspass – som hon undviker att äta och dricka under – övervakar Carola så att inte droger, djur och vapen, eller saker som kan användas som vapen, smugglas in i lägret.
– Meningen var att jag också skulle jobba polisiärt och undervisa lokal polis i demokrati, men det går inte i det kaos som råder. I vissa delar av landet som inte har flyktingläger kan FN arbeta lite med ortsbefolkningen, den inhemska polisen och ha olika workshops. FN gör sitt bästa under rådande omständigheter och de försöker vara rädda om oss. Just nu måste det bara vara så här, man får försöka acceptera det och inse att vi ändå gör nytta. Men hittills känns det faktiskt lite som bortkastad tid, där jag utsätter mig själv för stor fara...
Flera gånger under samtalet tystnar hon för en stund för att samla sig. Jag frågar om det verkligen är värt det. Varför åker hon tillbaka?
– Jag hade min nalle med mig ner, och den lämnade jag kvar där. Så jag måste återvända. Det här är jättesvårt att förklara, men jag ger inte upp än.
Carola drivs av sin ständiga vilja att göra nytta, att göra gott. Hon försöker fånga allt vackert hon kan hitta i sin vardag. Och som den stora djurälskare hon är fick hon ett bevis för att vänlighet och humanitet fortfarande existerar i krigszonen.
– Dagen innan jag skulle åka hem såg jag något vackert. I en låda utanför grinden låg fem hundvalpar, och jag kände att jag måste ge dem min mat. Men flyktingarna kan bli aggressiva om de ser att man ger mat till djur, och runt mig samlades 30-40 personer. Men, de uppskattade vad jag gjorde. Vid det tillfället såg jag att godheten och mänskligheten finns kvar hos dessa stackars människor. Det ger mig hopp och värmde mitt hjärta, som var utsvultet och längtade efter just godhet.
Carola Bonnevier skrev på för sex månaders tjänstgöring till en början, men har sagt ja till att stanna ett år.
– Man kan bryta överenskommelsen och ångra sig. Annars skulle inte många våga skriva på. Men jag ska åtminstone stanna ett halvår, till tionde februari. Förhoppningsvis kommer det att kännas bättre nu. Många som varit där längre än jag har lyckats stänga av för att skydda sig själva. Jag hoppas att jag också kan göra det. Men jag vill ju samtidigt inte bli en sån som rycker på axlarna och säger "det är som det är". Om vi inte följer våra hjärtan och försöker göra världen bättre, vad är det då för mening?