Hallins optik i Strängnäs fyller 65 år under året. De senaste fem åren har butiken ägts av fem år yngre Carina Lönnqvist, som hunnit flytta hela bygget och satt sin prägel på verksamhet och inredning.
‒Det är så kul med skyltning! utbrister hon och dyker in bland de vackra retrotingen i butikens skyltfönster för att visa sina senaste idéer.
‒Just glasögon är svåra att skylta, de syns inte i ett stort fönster. Så man får locka med rekvisita. Och med färger! Det är roligt att höra folk berätta att de går förbi bara för att kika på vår skyltning.
Och ännu roligare är det förstås om de stiger in i butiken, och vill ha hjälp med synen.
‒Jag låter inte folk köpa ett par fula glasögon de inte kommer trivas i, så är det bara.
Som småföretagare kan hon omöjligt konkurrera med de större optikerkedjorna om priser.
‒Det jag och mina anställda kan erbjuda är kvalitet, personlig service och vår tid. Här tar vi oss gott om tid för våra kunder.
Men optiker Lönnqvist har inte ägnat hel sitt yrkesverksamma liv åt branschen. I många år jobbade hon på Försäkringskassan.
‒Så blev jag ensamstående, behövde en liten nystart och bestämde mig för att skola om mig. Jag är väldigt social och älskar att hjälpa andra – men svimmar när det blöder. Så sjuksyrra eller läkare var uteslutet. Det fick bli optiker, och jag älskar verkligen mitt yrke. Hela den sociala biten är fantastiskt rolig, och jag stannar inte av utan fortsätter att lära mig nya saker. I april blev jag diplomerad synergonom, så nu kan jag ut och göra arbetsplatsundersökningar också. Jättekul!
Efter de första jobben i Stockholm och Eskilstuna fick Carina anställning på Hallins 2010, och för drygt fem år sedan tog hon över företaget.
‒Jag kommer från en entreprenörsfamilj, och lite var det nog också tanken på en egen butik som avgjorde att jag läste till optiker. Men att det fanns så här pass mycket entreprenörskap i mig, det har jag upptäckt först nu.
Geografiskt är Carina i grunden en 08:a, som hon uttrycker det. År 2000 tog hon de två fälttävlande döttrarna och deras hästar med sig och flyttade till en liten gård i Stallarholmen. Och för fyra år sedan gick flyttlasset till Åkers Styckebruk för samboskap med nya kärleken Peter. Här i trädgården firar de gemensamt sina 60-årsdagar på lördag. Peter fyllde i början av året.
Kanske blir kalaset lika omtalat som det lönnqvistska adventkaffet brukar bli. Carinas vänner och bekanta har sedan över 20 år blivit bortskämda med att det vankas enorma kakfat första helgen i december.
‒Ja, här är det aldrig glögg med pepparkaka, utan riktigt kaffekalas med över 40 sorters kakor. Arrangemanget liksom gästerna utökas för varje år. Sist var vi nog uppemot 70 personer – ett kul sätt att hinna träffas på en gång om året.
Med åren ser man sina för- och nackdelar bättre, noterar Carina och har upptäckt att hon ibland tänker lite annorlunda än andra människor. Det är lite "det låter kul, det hinner jag säkert också" och "ingenting är omöjligt" över Carina. Hon älskar att engagera sig i mycket på en gång, oavsett om det handlar om att köra hästar till fälttävlan, vara domare i dragracing, vara språkvän, jobba fackligt eller planera evenemang i hemkommunen.
‒Förr var jag så rädd för att göra bort mig, det har jag slutat med. Nu vill jag vara med och stötta och hugga i där jag ser att det behövs i samhället. Visst kan jag dränera mig ibland, men det mesta ger också massor av energi.
Hon hör allt oftare vänner som väljer att gå i pension, och tycker det låter så konstigt. Hur ska det bli, att sluta jobba?
‒Som det känns nu fortsätter jag att ånga på efter 65. Jag har hur mycket som helst jag vill hinna göra och engagera mig i innan jag lämnar arbetslivet. Nu fyller jag 60, och bara det är ju jättekonstigt. Men, man är aldrig äldre än man gör sig, som de säger. Och nog känner jag att det inte är samma stuns i kroppen längre men det beror nog mer på att jag tränar för lite.