Den goda stämningen från bussresan till Småland, kurvan i Vetlanda, prisceremonin och den efterföljande stekheta nattfesten på Pitchers i Eskilstuna fortsatte på torget. Massor av fans hade kommit för att få en skymt av sina hjältar och ge sin kärlek till laget som körde hem klubbens första SM-guld sedan 1977.
Direkt efter hyllningarna fortsatte guldsmederna till Stadshuset där kommunen bjöd på lunch och under kvällen brakade det loss en ny fest på Biff Grill & Bar.
Tre av finalförarna (resten hade åkt vidare till nya uppdrag), lagledare, mekaniker, sponsorer, fans och inte minst alla oumbärliga funktionärer bjöds på buffé och fick en stor portion uppskattning.
– Utan alla som sitter här inne hade inte vi stått här i dag, säger lagledaren Jerker Eriksson.
Kjell Andersson är en av dem.
– Jag har varit aktiv i klubben sedan 2005 men jag är mer eller mindre uppväxt i depån från det att det började 1951. Min morbror var banchef på den tiden. Sedan har jag varit publik och fan i alla år, säger Kjell.
Hur stort är det här guldet för dig?
– Det största som hänt, helt klart.
– En sån teamkänsla vi haft har jag aldrig sett inom speedwayen. Det började på allvar när vi var i Motala och blev klara för slutspelet.
Många är det som ofta hyllar Kjell Anderssons insatser. Han var också en av dem som drog i gång räddningsaktionen för 16 månader sedan. Men framförallt jobbar han stenhårt och ingen uppgift är för liten eller för stor.
– Om inte Kjell krigat på där ute hade nog inte klubben funnits. Han gör så otroligt mycket jobb ”behind the scenes”, säger Smedernas Johannes Wahlberg.
– Det har hela tiden funnits ett enormt brinnande intresse för att allt ska funka. Nån måste vara drivande och det är den rollen man fått, säger Kjell samtidigt som han omfamnas av en annan Smedikon – Jimmy Jansson som fört släktens arv vidare med ett gigantiskt slit och som har ett av de största klubbmärkena inristat i själen.
– Det här är hjärtat i Smederna. Det är en gubbjävel som aldrig ger sig, säger Jimmy om Kjell.
Anders Rosenqvist och Ann Rosenqvist sitter i ett hörn och bara njuter. Paret, som bor i Malmköping, har också jobbat ett antal år för klubben.
– Allt är ”Zorros” fel att vi är här. Han har lurat oss att äta, sova och skita speedway, säger Anders och skrattar.
Men intresset föddes tidigare när Anders och Ann, i början av sjuttiotalet, följde med sina föräldrar på speedway.
– Då var det matcher och träningar som det kom tusentals åskådare till när Tommy (Jansson) körde.
Vilket guld är störst?
– Det här guldet med det här laget. Det skulle ju inte gå egentligen, säger Anders som ändå kommer ihåg mästartiteln 1973 och beskriver den som underbar.
– Absolut, jag håller med. Det här är det största, säger Ann.
Rosenqvists var på plats i Småland och har firat ordentligt sedan dess.
– Han är helt slut, säger Ann och tittar på Anders.
– Jag somnade sex i morse och klev upp kvart över. Sedan har jag jobbat på arenan också, plockat sopor från i tisdags.
– Jag har nog sovit lite mer och med ett leende på läpparna, säger Ann.
Vid buffébordet, i samma restaurang där han presenterades som ett nyförvärv för snart ett år sedan, står hjälten Pontus Aspgren och ser nästan lika glad ut som ett dygn innan då saken var klar.
– Jag är nöjd med maten och jävligt nöjd med guldet. Det här är kul för hela Eskilstuna, säger Pontus och ler innan han fortsätter:
– Skillnaden som gör att vi ger det sista på banan är för att man får så mycket tillbaka från föreningen. Av Smedfans och funktionärer.
Stämningen var förstås på topp hela tiden och hyllningarna ville aldrig ta slut.
– Nu gäller det att inte uppträda på ett kaxigt sätt. Ödmjukhet måste vara ledord för vår fortsatta satsning, säger Kjell Andersson