Folke Rydén har förärats med Stora Journalistpriset och även rönt internationellt erkännande för sina uppmärksammade dokumentärfilmer. Bland annat har han vunnit New York Festival's International TV & Film Awards 2018 för dokumentären ”Afrika med bruten nacke” och för den politiska dokumentärfilmen ”Från Clinton till Clinton”.
– Den internationella uppmärksamheten har betytt att jag kunnat fortsätta med det jag helst vill hålla på med – dokumentära berättelser, säger han.
Hans särpräglade dialekt har spår från Småland, Blekinge och barndomens engelska skolor i Italien där föräldrarna, som var agronomer, jobbade åt FN-organet FAO. Efter 20 år som nyhetsreporter, däribland som Sveriges Televisions USA-korrespondent, var det dags att gå vidare till en fas av fördjupning. Nu har han hållit på med dokumentärfilmer i 20 år.
– Mina drivkrafter är medfödd rastlöshet och nyfikenhet. Därutöver viljan att berätta en spännande historia som förhoppningsvis kan beröra och inspirera människor att vilja ta tag i viktiga saker.
[bild nr="2"]
Dokumentären “Det sista örådet” (2004) om Expedition Robinson är en av Sverige Televisions mest sedda dokumentärer med 1 845 000 tittare. Men han talar hellre om “Alla torskar” (2009) om dumpningen av torsk i Östersjön.
– Filmen fick människor att säga “Å fan, det visste jag inte” och bidrog till dumpningsförbud.
Receptet på hans förmåga att beröra låter tämligen enkelt:
– Om jag själv blir berörd under arbetets gång då brukar det fungera. Man måste vara empatisk och känna att man har något viktigt att berätta.
Man kan undra varifrån hans empati är sprungen.
– En stor del av svaret är att jag lever nära extremt empatiska människor – fru, barn, släkt och vänner. Det smittar av sig. Jag har även fått förmånen att träffa enastående folk. Ju fler människoöden som samlas i ens hårddisk, desto mer förstår jag hur fantastiskt livet är.
[bild nr="3"]
Men jakten på bra berättelser har även lett till gastkramande situationer. För 30 år sedan blev han kidnappad i Beirut.
Kände du dödsångest?
– Ja, det gjorde jag förstås. På en skala 1–10 var min rädsla 11. Mycket lite talade för att vi skulle klara oss levande ur situationen. Jag vet inte om kidnappningen har satt några spår. Det har varit en hälsokur att kunna berätta om det jag har varit med om för en enorm publik. Ju större publik, desto bättre terapi.
Därmed inte sagt att han är en våghalsig och risktagande krigskorrespondent. Tvärtom vinnlägger han sig om att minimera riskerna.
– Min familj har alltid litat på att jag har tagit rätt beslut, inte utsatt mig för onödiga risker och inte chansat.
Utanför jakten på berättelser har han hoppat fallskärm 2 500 gånger i sammanlagt 30 år. Han vann SM och var med i landslaget i fem år.
– Jag var tvungen att hoppa rätt mycket för att bli bland de bästa i Sverige. För tio år sedan tog jag paus för att få mer tid för familjen. Om jag gör något vill jag göra det ordentligt. Det gäller även filmprojekt – jag är inblandad i alla detaljer och kan lägga mig i klippning av varje sekund utan att ge mig. Det är detaljerna som kan avgöra skillnaden mellan en halvdan och en riktigt bra film.
[bild nr="5"]
Där har vi kanske hemligheten bakom Folke Rydéns stora genomslag.
– Jag är väldigt bra på att slappa. Även det gör jag ordentligt. Det är hemligheten till varför jag kunnat prestera så bra: jag kan “tömma mig själv”, eller ladda batterierna som andra säger, genom att inte göra någonting. Eller genom att vara ute med båten, en åtta meter lång motorbåt som går i 25 knop. Färden ger en liknande känsla som med fallskärmshoppning – omsluten av enorma vidder är det svårt att tänka på något annat.
Föga förvånande drömde han om att bli pilot som barn, men synen var för dålig. Fyllda 20 fick han en annan idé.