Pappa Karl Franz Goblirsch var politiskt aktiv inom motsvarande Socialdemokratin hemma i Königsberg an der Eger, i en tysktalande region som då tillhörde Tjeckoslovakien. Området kallades Sudettyskland. Tillsammans med sina partikamrater hamnade Karl Franz väldigt illa till mitt i ett mycket oroligt Europa. På ena sidan nazisterna som förföljde sina politiska motståndare och slängde dem i koncentrationsläger, och på andra sidan Tjeckoslovakien, som absolut inte ville ha med tyskar att göra.
Hösten 1938 blev läget akut för sudettyskarna. Familjen Goblirsch var en av de familjer som fick hjälp från politiska fränder i Sverige. Tillsammans med makan Anna och sönerna Johann, 18, Karl, 16 och Georg, 13 år, försvann Karl Franz mer eller mindre spårlöst från sitt hem i november 1938. Med sig hade de bara vad de kunde bära ombord på tåget. Och från Gdynia i Polen till Stockholm åkte de med SS Marieholm, en båt som i dag ligger förtöjd i centrala Göteborg.
Georg Goblirsch, i dag 93 år, har inga problem med att minnas tiden före flykten till Sverige.
– Jag och mina bröder fick socialdemokratin i oss med modersmjölken. Pappa var en väldigt trogen partiarbetare, och det fick vi lida för i barndomen. De sista två, tre åren var hemska. Pappa gick arbetslös, mamma fick försörja familjen och även vi barn var utsatta Den sudettyska nazistörelsen var bred och fanns inom lärarkåren. I skolan fick vi stryk, och vi hade just inga vänner. Att komma bort ifrån Tyskland gjorde oss bara glada.
Han minns också flykten tydligt.
– På båten dukade de upp otroliga mängder mat, vi hade aldrig sett så mycket. 1938 fanns ju fortfarande allt i Sverige, det var inga kristider än. Så vi stoppade i oss av hjärtans lust. Många blev sjösjuka under färden, men jag klarade mig bra.
Även om maten skapade minnen var det något annat som gjorde starkast intryck på Georg under resan.
– Jag glömmer aldrig infarten till Stockholms skärgård, hur fantastiskt vackert det var med höstljuset kring öarna. Det är en bild jag för evigt har kvar i minnet.
Så stod de där, i sitt nya hemland.
– Vi sattes på bussar och kördes åt olika håll, några till Norge, och vi inkvarterades på SSU:s konferensanläggning Bommersvik ett par nätter, innan vi fick åka vidare till Eskilstuna.
Familjen fick en lägenhet på Köpmangatan.
– Jag kommer heller aldrig att glömma hur väl mottagna vi blev. Människor kom och hälsade på, de var vänliga och skänkte oss grejer. Vi hade ju ingenting med oss. Av Röda korset fick vi järnsängar och filtar.
Medan de äldre bröderna åkte till Stockholm för att jobba fick Georg börja på Slottsskolan. Första tiden blev en fasa.
– Vi var de första flyktingarna som kom till Eskilstuna, alla tittade på mig. Man var ju en främmande fågel. Jag hade inte språket, och kunde inte skriva som barnen gjorde här. Men, jag är stolt över att kunna säga att det ändå gick bra för mig i skolan. Efter ett och ett halvt år hade jag "lilla a" i svenska.
Snart började han jobba som springschas, utbildade sig till verktygsmakare och avslutade yrkeslivet på tjänstemannasidan, som verkstadschef.
Förutom ett antal år på Gotland har Georg Goblirsch blivit Eskilstuna trogen genom åren. Likt övriga brödraskaran.
– Vi trivdes alltid så bra här allihop, gifte oss med varsin svensk fru och förökade oss.
Nu är det bara Georg kvar, hans bröder är borta. Men han har sonen Peter och två barnbarn, samt sin älskade sambo Kerstin.
– Jag började resa ut i världen med frun i stället för att skaffa sommarstuga på 50-talet, och med Kerstin har jag rest av bara sjutton. Man ska ju sluta på topp, och det gjorde vi med sista långresan; en Karibienkryssning förra året.
Med under samtalet sitter också Georgs brorsbarn Rose-Marie och Gunnar.
Rose-Marie Knutas är dotter till Johann.
– Jag frågade ofta om pappa inte ville berätta om flykten, och lära mig lite tyska. Men det ville han aldrig, han sa bara att nu är vi i Sverige, vi pratar inte om de gamla tiderna.
Gunnar Goblirschs pappa däremot berättade mycket och Gunnar har samlat både text och bilder från sin släkts historia och flykt. Hos Georg har han varit en flitig gäst med penna och papper.
På fredagen samlas de allihop hos Georg och Kerstin.
– Tänk att det gått 80 år sedan jag berikade detta land, skrockar Georg.
– 90-årsjubileet lär jag inte kunna vara med på så det här blir sista tillfället för mig. Ja, det måste firas, med kaffe och bulle tror jag bestämt.
Gunnar avslöjar dock att det kommer att bli bubbel i glasen, dagen till ära.