"Alla har en historia att berätta" slår Eskilstuna-Kuriren fast i sin annons. Helmut Wilde i Eskilstuna såg den, och ringde oss.
– Det har hänt så många saker i mitt liv att jag borde ha varit död för länge sedan. Att jag sitter här i dag fattar jag knappt. Och jag är så glad över att fortfarande vara så här pass pigg och frisk. Alla i min ålder har krämpor, många är nog i sämre skick än jag. Och jag har ju alla mina äventyr att minnas.
Och så berättar han om den senaste nära-döden-upplevelsen, för fem, sex år sedan. Helmut och hans fru Britt-Marie var på landet när ett kraftigt åsk- och regnoväder snabbt drog in.
– Vi var ute i trädgården och tog skydd under hustaket, där vi har strömledningar med belysning går. Plötsligt small det till, och jag kände hur blixten slog ner i min kropp, det var som att få en enorm stöt. Och jag hade varit död i dag, om inte min skyddsängel sett till att en gummimatta blåst ner från torkställningen. På något konstigt vis stod jag på mattan, och det räddade mitt liv. Jag behövde inte ens åka in till sjukhuset.
Helmut Wilde föddes 1937 i staden Haynau i dåvarande tyska landskapet Niederschlesien. I dag tillhör staden Polen och heter något annat.
Snart brann Europa och Andra världskriget splittrade familjen. Helmuts pappa var soldat i Frankrike och Ryssland, och när Helmut var sju år tvingades hans mamma ta sina två pojkar och likt övriga invånare fly undan ryssarnas invasion.
– Vi var precis som flyktingarna från Syrien i dag, allt vi fick med oss av personliga saker, kläder och mat drog vi på en skrinda. Tack vare andra flyktingars uppmaning till mamma att ta med våra varma täcken frös vi inte ihjäl den iskalla vintern 44/45.
– Vi gick mot Dresden, men jag som var liten sinkade oss och vi kunde inte hålla samma tempo som den stora flyktinggruppen. På håll såg vi hur amerikanska plan bombade staden.
Han berättar om fortsatta långa vandringar längs en flod med höga berg på båda sidor, om hur militärplan sköt mot folkmassan som inte kom undan, och om små barn som frös ihjäl i dikena. Om att de som åt av det – Helmuts mamma hann uppfatta dilemmat och lät inte pojkarna äta – höll på att duka under på den långa tågfärden, utan vatten, mot flyktinglägret i Österrike.
– Min mamma var en fantastisk person, väldigt intelligent och bildad. Jag vore överlycklig om jag kunde hälften av allt hon visste.
De kom till Österrike ett par månader efter krigsslutet och i något år överlevde familjen i flyktinglägret, innan de fick flytta in hos en lantbrukarfamilj. Helmut berättar starka minnen kring hur han och brodern Manfred, alldeles för ivriga över att äntligen få äta riktig mat, kräktes upp allt i början. Och hur det fångade både fiskar och ålar med bara händerna, och plundrade fågelbon på ägg, till familjens middagsbord.
Fadern som suttit i fångläger återförenades med familjen, som bosatte sig i en liten lägenhet i Gussenstadt i södra Tyskland.
– Det var snarare ett kostall, skrattar Helmut, men det var varmt och skönt. Pappa fick jobb på en fabrik, Manfred blev så småningom sjöman och jag gick gjuteriskola, 14 år gammal. Vid 17 var jag fackligt aktiv.
Unge Helmut var också aktiv på fritiden och gillade idrottsliga aktiviteter. Bland annat cyklade han mycket, och hans makalösa cykeläventyr runt i Europa och över till Afrika är värt en artikel för sig. 1958 gick turen till världsutställningen i Bryssel och vidare genom Frankrike, Spanien, Portugal, via Gibraltar till Marocko och Algeriet – och hem igen. I en liten by långt ut på den afrikanska landsbygden blev han hedersgäst hos beduiner som slaktade ett får till hans ära.
Äventyrslystne Helmut gillade dessutom att paddla kanot. Och när han i slutet av 50-talet blev kallad till militärtjänst formade sig snart en idé.
– Jag var en fegis, men jag hade upplevt så mycket otäckt redan och ville verkligen inte vara med om mer hemskheter. Men vapenvägrare dömdes till fängelse, jag hade inget annat val än att lämna Tyskland.
Han visste att i den svenska staden Eskilstuna fanns många gjuterier, och jobb att söka. Helmut köpte en kanot, packade det allra viktigaste, sa farväl till föräldrarna – som sörjde men stöttade hans beslut – och gav sig av.
I slutet av 1960, efter fem månaders paddling, klev 23-åriga Helmut Wilde i land i Eskilstuna, stegade upp till chefen för ett av de stora gjuterierna i stan, erbjöd sina tjänster och fick jobb.
Efter några år med de tunga gjuterisysslorna bytte han bransch och blev Eskilstunas första manlige undersköterska. Han talar lyriskt om åren på Mälarsjukhuset, där han fick vara med och hjälpa till på snart sagt varenda avdelning.
Genom åren fortsatte Helmut att paddla. Givetvis blev han värvad till Eskilstuna Kanotklubb men det var som långfärdskanotist han trivdes bäst och det hann bli många äventyr både när och fjärran innan han för några år sedan fick lov att ställa undan såväl cykel som kanot.
– Jag blev sjukpensionär redan när jag var 51, kroppen orkade inte längre. Så småningom fick jag två knäproteser och kunde fortsätta paddla i många år till.
Bland mycket annat gjorde han två turer i kanoten från Eskilstuna över Östersjön till Finland. Han har cyklat till och bestigit Kebnekaise, och sett Nordkap och Treriksröset, och Vasaloppet körde han en gång – efter tidernas kortaste träningsrunda; från Mora kanothus bort till Sundbyholms slott och tillbaka.
– Vad skulle man göra? Det fanns ju ingen snö att träna på den vintern, skrattar han.
Det är tydligt att Helmut Wilde är en man som inte bara hamnat i äventyrliga situationer, han har med glädje försatt sig i dem. Han har älskat att hämta kanoten och dra ut på Mälaren när det stormat, bara för att få uppleva de höga vågorna, som ibland kastat honom ur kanoten och tvingat honom att samla kraft och dra sig upp igen.
Utanför Gillberga gick han runt en vinter och höll på att frysa ihjäl innan hans kamrat kunde hämta hjälp och Helmut räddades. Och under en forstur i Norge tappade han medvetandet och hittades på en liten strand nedströms av en renskötarfamilj som vårdade honom tillbaka till livet.
– Jag har aldrig varit någon muskelknutte, aldrig varit speciellt vältränad. Envisheten och uthålligheten har räddat mig många gånger. Och jag har aldrig velat bevisa något. Men det ger så mycket jävlaranamma, och en sådan oerhörd lyckokänsla att klara av en rejäl utmaning. Och att sitta helt ensam i kanoten mitt ute på ett hav utan land i sikte någonstans – det är svårt att förklara hur härligt det är. En naturupplevelse slår vartenda tv-spel som finns, dagens unga går miste om så mycket när de bara sitter inomhus med datorer och mobiler.
Men självklart innehåller Helmuts historia många mörka kapitel och hemska minnen, som satt sig i kropp och själ. Han har blivit ledsen många gånger när människor, som hört att han är tysk, aggressivt undrat om han är nazist. Att som tysk för evigt behöva stå till svar för landets svartaste historia tär på krafterna.
– Folk tänker inte, de dömer alldeles för snabbt. Jag var ett litet barn. Och man ska veta att det inte bara var judar i koncentrationslägren. Alla som inte tänkte som Hitler, även tyskar, hamnade där.
Har världen ändrat sig sedan dess? Inte för fem öre, konstaterar Helmut Wilde.
– Det gör mig ledsen.