Med familjen i Skåne, en farmor i Sölvesborg, en extra släkt i Småland och så jag i Stockholm, (eller Frankrike och Kanada för den delen där jag spenderat sex av mina hittills 29 jular om jag kommer ihåg rätt) är det inte alltid helt lätt att få ihop det. Det vill säga Julen.
Mamma och pappa reser alltid bort till något varmt land. Min bror, hans fru och deras minsting brukar vara i Småland. Det brukar sluta med att vi firar jul innan julafton och att jag och farmor som liksom "blivit över" firat julafton på egen hand. Vi tittar på tv, skippar julmaten och "dricker vin och bubblar" som farmor alltid säger på sitt dalmål. Så även i år.
Men i år är första gången som jag liksom inte riktigt ser fram mot högtiden. När julplaneringen var klar var jag gråtfärdig. Fyra lediga juldagar. 2-6 timmar per dag på att åka bil, tåg eller buss och övernattning på tre olika ställen för att hinna med alla firanden. Helst ville jag bara stanna hemma. Fira julafton med mina kusiner här uppe, någon kompis – eller varför inte själv.
Slutligen tog jag upp saken med mamma. Över en alldeles för dyr fika berättade jag min besvikelse över att aldrig få frågan hur jag vill spendera julen utan att det i stället togs för givet att jag skulle anpassa mig så att alla andra kunde fira julen som de ville, var de ville. Mamma hade i sin tur haft ont i magen för att jag skulle behöva tillbringa julen ensam och planerat för att jag inte skulle vara det. Julbekymret slutade i ett långt samtal om relationer, singelskap och ensamhet.
Det är inte helt lätt att förklara för någon som alltid levt i tvåsamhet att man kan vara mindre ensam som singel än i en parrelation. Men jag tror vi förstod varandra. Och jag kom min mamma lite närmre.
Dessutom bestämde jag mig för att fira en tidig jul med min Stockholmsfamilj. Tio personer i min trånga lilla etta med för få stolar. Ett säkerligen smått kaotiskt och inte särskilt traditionellt julknytisbord. En turnering i minipingis. Vad mer att önska?
Och nästa jul då? Den tiden, den sorgen.