Rättvisefrågor, jämlikhet, jämställdhet, barnrätt och folkhälsa. Det här är alla ämnen som under en arbetsvecka kan passera Lena Klintbergs arbetsbord, placerat hos kultur- och fritidsförvaltningen. Sedan hon anställdes på kommunen 1994 har hon tagit sig an en rad arbetsuppgifter. Hon arbetade länge på Stadsmuseet, och hon har jobbat med förvaltningens kulturutbud för barn och unga innan hon kom in på jämställdhetsintegrering.
‒Jag har sagt ja till alla uppgifter jag erbjudits, och har under åren utbildat mig eftersom jag insåg att jag egentligen inte visste så mycket om jämställdhet. Så på Karlstad universitet läste jag strategiskt jämställdhetsarbete, och i dag kan jag frågan så pass bra att jag törs hålla utbildningar. Jämställdhet är inte att tycka, tänka och tro utan att veta.
Om folk lärde sig att jämställdhet är en kunskapsfråga skulle ämnet vara betydligt mindre infekterat, menar hon.
‒Det är inte alls samma laddning när man pratar till exempel barnrätt. För självklart ska barnen ha det bra. Men jämställdheten är på något vis inte lika självklar.
Att Eskilstuna för bara ett par veckor sedan tilldelades Svenska jämställdhetspriset för sitt övergripande arbete med ämnet glädjer dagens jubilar.
‒Det är roligt att vår förvaltning varit med och bidragit till framgången, vi har valt att jobba extra hårt med jämställdhetsfrågor. Desto tråkigare att vi i Sverige på nationell nivå backar, påverkade av influenser. Ta något så självklart för oss som att män och kvinnor badar tillsammans i badhus. Nu går utvecklingen mer och mer mot separerade badtider. Det är så synd, oftast pekar vi ut kvinnan som problemet i alla lägen. När ska vi börja prata om att det är männen som ska backa undan?
Det råder ingen tvekan om att Lena har väldigt kul på jobbet. Utmaningar och motstånd längs vägen är inget som besvärar henne, tvärtom både gillar, behöver och triggas hon av dem. Även privat.
‒Jag gillar att vrida och vända på problem, och ta mig an utmaningar.
Det innebär bland annat att Lena när hon fyllde 30 genomförde Vasaloppet, vid 40 sprang Stockholms maraton och att hon veckan efter 50-årsdagen ska våga sig på en sångkurs i sceniskt framträdande. Och den senaste personliga utmaningen går som en dans.
‒Vi har börjat på buggkurs, och det går så bra och är sååå roligt. Än så länge har vi inte vågat oss ut på dans, men kanske törs vi visa upp oss på dansgolvet på min fest på lördag.
Lena är en stor djurvän, som gärna skulle ha tillvaron full av fyrbenta vänner. Den senaste förälskelsen är kaniner, och i trädgården bor sedan några månader Lenas present till sig själv.
‒Vi har en kanin som bor inne sen tidigare och i somras skaffade jag fem nya som går i hägn utomhus. De är underbara. Jag älskar kaniner! Nu går de i koppelträning och snart ska vi börja hoppträna.
Om att fylla 50 säger Lena: "Bara roligt".
‒Jag har börjat svänga mig med uttrycket "med ålderns rätt" och har blivit tryggare i mig själv. Numera skiter jag i att be om ursäkt för vissa val jag gör, och det är så skönt.
‒Som med kaninerna. Folk tror att det var dottern som tjatade sig till dem. Men det var jag som tjatade mig till fler kaniner.
Lenas mamma gick bort under förra året, och det fick henne att inse något.
‒Jag har inte all tid i världen längre, jag kan inte vänta med vad jag vill göra. Det blev en väckarklocka. Sedan dess har vi sett Island och New York, och i vår åker vi till Paris – min födelsedagspresent. Det är viktigt att ha roligt mellan varven i livet, och man får lov att passa på nu, medan man orkar. Och hade jag tid skulle jag skaffa hund och börja rida. Men när jag nu lyssnar på mig själv berätta om allt jag har för mig så är det kanske inte så konstigt om jag tycker mig ha ont om tid, skrattar födelsedagsbarnet.