Det doftar ljuvligt om det arabiska kaffet som puttrar på spisen när vi kliver in hos Michella Haddad Kozal i Stenby.
Hon skrattar.
‒30 år i Sverige, men du vet, vissa saker kan man aldrig släppa. Annars lever jag mer efter devisen att ta seden dit du kommer.
‒Men egentligen är det inte så stor skillnad mellan Libanon och Sverige. Det är midsommarstänger och lussekatter, inga stora saker. Fast jag kan sakna de kyrkliga traditionerna som försvunnit mer och mer här. I Libanon går fortfarande hela familjen i kyrkan vid de stora högtiderna, och för mig är det ingen riktig jul förrän man fått önska vänner och grannar god jul på väg ut ur kyrkan.
I augusti 2017 var det 30 år sedan Michella kom med sin mamma och sina två (i dag tre) syskon till Sverige. De flydde från inbördeskriget som skakade landet, och Michellas pappa fick lov att komma tio månader efter övriga familjen.
Även om flykten och bytet av land lämnade traumatiska minnen efter sig att bearbeta tycker hon att det mesta blev positivt.
‒Redan då var jag stark i min personlighet. Och vi blev verkligen omringade av kärlek när vi kom. Även om Göteborg som vi först kom till verkade så stelt och tomt, ler hon.
En farbror som redan bodde i Eskilstuna lotsade familjen Haddad hit när det blev dags att välja bostadsort, efter flyktingboenden i Motala och Tranås.
Nioåriga Michella kastades in i en vanlig svensk klass.
‒Visst var det tufft i början, innan jag kunde prata med de andra eleverna och jag var den enda på Björktorpsskolan som inte kunde språket. Men jag var väldigt på direkt, och engagerade mig i skolarbetet, ville uppnå mycket redan då. När jag ser tillbaka på den tiden blir jag stolt och fascinerad över mig själv.
Samtidigt kände unga Michella, som äldsta barnet, ett stort ansvar för föräldrarna och resten av familjen.
‒Genom att hjälpa mamma och pappa tryckte jag dessutom ner sorgen och saknaden efter släkt och vänner jag lämnat.
Svenskar i allmänhet, både barn och vuxna, är väldigt försiktiga.
Men familjen fick bra stöd av Eskilstuna kommun, och Michella kommer fortfarande ihåg namnen på de handläggare på dåvarande Invandrarbyrån, som engagerade sig och hjälpte dem så generöst.
‒Svenskar i allmänhet, både barn och vuxna, är väldigt försiktiga. Vi från Medelhavsområdet saknar den där varma gemenskapen och "kom med"-andan. Jag vet inte om det kan bero på någon kulturbrist eller vad det är. Jag tror inte det handlar om rädsla, men det är lite synd att svenskarna inte vågar mer. Man ska förstås inte hårddra, och det har blivit lite bättre, men jag vet att många invandrare upplever samma sak och tycker att svenskar är lite dåliga på att bygga broar till andra kulturer.
Genom en av flyktinghandläggarna fick Michella sitt första jobb.
‒Hon kallade mig kommunens yngsta tolk när jag hjälpte mina föräldrar, och skickade mig på tolkutbildning.
Den breda utbildningen har hon haft nytta av sedan dess, på många tolkuppdrag i Mellansverige.
Genom åren har hon sedan provat många yrken. Sedan i höstas är hon projektkoordinator på Fasticon i Stockholm, sedan en rekryterare handplockat henne för jobbet, som handlar om att skapa broar mellan långtidsarbetslösa och fastighetsvärlden.
‒Jag trivs, får styra mitt arbete, vara lite av min egen chef och kan jobba hemifrån vissa dagar. Precis som jag vill ha det. Men du tror väl inte att jag inte söker nya jobb? skrattar hon.
‒Man får inte fastna. Jag söker de tjänster jag kan se mig själv i och växa av. Och jag vill lära mig allt. Inte matte och siffror, men allt annat är helt perfekt för mig.
Det finns inga garantier i livet. Därför finner Michella ingen mening i att slösa energi på att planera fem-tio år framåt.
‒Allt kan ta slut när som helst, jag koncentrerar mig mycket hellre på att leva här och nu. Jag börjar varje morgon innan jag stiger upp med att känna tacksamhet över mitt liv och över att få vara frisk ännu en dag. Jag saknar ingenting, jag har en enorm inre rikedom. Och nu, när flickorna börjar växa upp känner jag mig lite som pensionären som slutar jobba. Nu är det dags att leva livet, och att fokusera mer på mig själv. Nu ska jag börja ta hand om mig bättre.
‒Jag säger det, ler Michella Haddad Kozal, men jag vet att det i praktiken aldrig blir så.
‒Andras glädje går före min, det är så jag vill ha det. Därför lägger jag mycket hellre allt krut på att planera dotterns student än på en 40-årsskiva. Och jag hatar överraskningar, så inget oplanerat firande av mig, tack.