Katarina Wennstam njuter av sommaren på sitt lantställe utanför Eskilstuna. Här har hon också ägnat tid åt att smälta alla reaktioner hon fått på sitt sommarprat i P1 den 6 juli. Responsen har varit överväldigande och, tillägger hon förvånat, faktiskt enbart positiv.
– Jag har inte fått ett enda argt mejl. Jag är rörd och knockad.
Kanske handlar reaktionerna om att tiden var mogen, funderar hon. För frågorna hon talade om – mäns våld mot kvinnor – är verkligen ingen ny agenda för Katarina Wennstam. Tvärtom, det här har hon talat och skrivit om i över 20 år, först som journalist, sedan som författare och debattör. Alltid med fokus på kvinnors utsatthet och hur de drabbas av mäns våld. Men också om kvinnors rätt till sin sexualitet, och hur den rätten kringskärs av samhället.
Som reporter på ”Rapport”, ”Agenda” och ”Uppdrag Granskning” bevakade hon rättsfall och började fördjupa sig i våldtäktsfall och mord på kvinnor. I takt med att hennes engagemang ökade, växte också viljan att själv delta i debatten och driva frågorna. Då sadlade hon om till författare och har skrivit både fackböcker, som uppmärksammade ”Flickan och skulden” från 2003 och "Flickan och skammen" 2016, samt kriminalromaner.
– Den här typen av brott har jag jobbat med i 20 års tid, och jag väver in dem i spänningsromaner för att jag märker att många läsare tar till sig innehållet på ett annat sätt då.
En stor del av hennes arbete är att gräva och grotta ned sig i brott mot kvinnor. Det är en mörk sida av yrket men det finns också ett ljus, i bekräftelsen hon får på att hennes arbete gör skillnad.
– Jag står inte och gapar i skogen, utan jag känner verkligen att jag når och berör människor. Ja, det är skit och elände många gånger, men jag känner att jag har varit med och påverkat samhällsdebatten, vilket var mitt mål från allra första början.
Hon växte upp i ett välbeställt medelklasshem i Göteborg, men har också berättat hur hon drabbades av ryktesspridning och mobbning i högstadiet. Det gick inga höga debattvågor i hemmet, men man fick vara bråkig, och de vuxna bemötte henne som en tänkande individ. Hon fick med sig en tilltro till sin egen förmåga och har alltid vågat vara arg – fast hon var flicka.
– Flickor får ju alltid höra att vi inte ska vara arga. Vi ska vara snälla och näpna och välsnutna och sitta med benen i kors. Men det har aldrig legat för mig. Tidigt i livet var jag en tjej som tog mycket plats och var ganska arg och busig.
Arg har hon fortsatt att vara. Samhällets tillstånd ger ständigt nytt bränsle åt ilskan. Men hon har också lärt sig att det finns två typer av ilska, och att vrede kan vara en konstruktiv kraft i förändringsprocesser.
– Genom all min research har jag sett att ilska kan vara en av de mest destruktiva krafter som finns, när den orsakar våld och elände, säger hon.
– Men för mig är ilska inte detsamma som hat. Utan den säger att, det här tolererar inte jag – ett sådant här samhälle kan vi inte ha. Det är en annan sorts ilska än att bara sitta på sin häck och hata, eller att agera ut genom att slå.
Och Katarina Wennstam är varken argsint eller krävande som vardagsperson. Tvärtom.
– Jag är nog en ganska enkel person, haha. Jag blir som mest lycklig av en god middag eller en vacker solnedgång. Har jag dessutom en bra säng att sova i så är jag en ganska nöjd katt som ligger där och spinner.
[fakta nr="1"]