‒Jag är vattuman, det jag säger förstår folk först om 30 år, skrattar Bo Niklasson medan han går före i sina lokaler och visar exempel på projekt han kört i gång och drivit i Eskilstuna.
‒Vi vattumän är ju förutseende och före vår tid. Bland annat var jag först med att driva gratistidning i stan. "Eskilstuna-Nytt", den var det jag som startade. Och "Samlaren", en tidskrift om folk som samlar på saker. "Livshälsa" gav jag ut i 15 år tillsammans med en apotekare, tills landstinget kopierade hela konceptet. I dag heter motsvarande tidning "Din hälsa".
Förutom vattuman är Bosse Niklasson konstförvant. Ordet är en gammal benämning på typograf, och i Sverige finns inte längre många som titulerar sig konstförvant.
‒Men jag gör det, det är en fin gammal titel. Äldre grafiker vet vad en konstförvant är.
Den grafiska banan inleddes redan i unga år hemma i Motala. Pappan dog endast 40 år gammal, och mamman blev ensam försörjare av fem barn. "Gå in i väggen var inte påtänkt än på den tiden" konstaterar Bosse, som gick sjuårig folkskola och sen tipsades om att det lokala tryckeriet behövde folk.
‒Jag var handsättarlärling i fyra år, hade en krona i timmen.
Efter ett år på folkhögskolan i Sigtuna, där han mötte sina barns mor, kunde Bosse välja och vraka mellan jobben. Och genom åren har han bland annat jobbat på Esselte i Stockholm, Nerikes Allehanda i Örebro och under ett antal år på 60-talet jobbade han i Eskilstuna-Kurirens civiltryckeri innan det blev publikationsavdelningen på Volvo.
‒Jag har alltid älskat mitt jobb. Att vara typograf är som att få leka med en bygglåda, att ständigt få plocka ihop, bygga upp och skapa något nytt. Under senare år har jag insett vilken betydelse yrket verkligen haft.
På 70-talet startade han eget.
‒Åtta hemmafruar satt på olika håll i kommunen och skrev åt mig och så tryckte jag, bland annat verkstadshandböcker.
Bosses tryckeri har stått på ett antal ställen i stan och verksamheten har utökats genom åren. I dag har han firmor och bostad intill varandra i Snopptorp.
2004 var en av Bosses dåvarande hyresgäster i färd med att elda upp återstoden av bohaget efter sin älskare. Det stod snart klart för Bosse att böckerna i boklådan som stått i hans garage och som sånär hade blivit lågornas rov, ingick i det omfattande stöldgods som försvunnit ur Kungliga bibliotekets samlingar.
Det var det största boksvindleriet genom tiderna; mannen (Eskilstunabo från början) var avdelningschef på KB när han under många år stal och sålde värdefulla böcker från biblioteket.
‒Inte så mycket som ett vykort fick jag som tack för att jag räddat böcker värda säkert tio miljoner kronor åt KB. De kunde åtminstone ha donerat en liten summa till tryckeriet. Vi är en ideell förening, tjänar inga pengar på verksamheten utan sätter vårt hopp till bidrag, och vi är väldigt tacksamma för vad vi fått från bland annat Riksantikvarieämbetet.
Inför 80-årsdagen har Bosse Niklasson lite svårt att förlika sig med åldern.
‒Jag tror fortfarande jag är 50+, ställer en stol på bordet när jag ska byta glödlampa i taket.
‒Vissa vill att jag ska trappa ner, men det har jag fortfarande ingen lust med. Jag är på jobbet halv åtta och i bästa fall är jag hemma igen tolv timmar senare. Sju dagar i veckan. Ja, på helgerna går jag väl hem lite tidigare, men jag tror det är bra att hålla igång. Jobbet är lika mycket min hobby, och jag har fortfarande väldigt roligt.
Han har varit lite äventyrlig ibland i sitt liv, och konstaterar att han haft änglavakt mer än en gång. Numera tänker han sig för lite innan han ger sig ut på okänt vatten.
‒Men jag har mycket kvar jag vill göra, jag vill vara mer ute i sätteriet och göra kollage, jag vill utveckla museet. Jag har maskiner stående på olika håll som säkert fyller 150 kvadratmeter yta. Jag kan ju inte säga nej när folk vill skänka oss maskiner. Lite av en ekorre är jag väl, skrattar han.
Anders Forsberg, Bo Niklassons högra hand i tryckeriet, står intill och lyssnar.
‒Jag får inte ihop det, säger han och skakar på huvudet.
‒Jag har frågat många gånger om det är någon speciell spenat han äter eller vad hemligheten är. Bosse är ju så imponerande stark och full av energi hela tiden, jag begriper inte hur han klarar det. En annan har ju fullt sjå med att hålla reda på sin egen lilla vardag. Bosse har flera företag, jobbar mer än heltid fortfarande och åker själv runt i landet och hämtar, kånkar och bär tunga grejer som folk skänker till museet. Han är grym, som den värsta superman, och förr eller senare ska jag lista ut hur han fixar det.
Anders Forsberg avslöjar också att Bosse Niklasson är både rolig och oförutsägbar att jobba med.
‒Han kallas för Bosse Bus av en anledning.