"Stefan Hammenbeck heter en fjortonårig Eskilstunapojke i klass 8 D i Fristadsskolan som sedan en månad tillbaka, efter skolarbetets slut för dagen, återfunnits i Eskilstuna stadsbibliotekets forskarrum. Hans stora intresse har varit att upprätta ett privatarkiv om Eskilstuna och när man tittar på de tjugo maskinskrivna A4-arken, så förstår man att Stefan sannerligen inte legat på latsidan."
Stefan hade begränsat sitt forskande till Eskilstuna under 1890-talet och den gällde både personer och byggnader i staden.
"Att jag började med arbetet berodde helt enkelt på att jag var intresserad av mitt eget bostadskvarter Organisten intill Klosterkyrkogården, säger Stefan. Sedan växte det hela bara ut."
"Jag läste de aktuella tidningarna, Knut Hellbergs böcker, adress och affärskalender för Eskilstuna och Torshälla för år 1896, Södermanlands läns adresskalender för 1891 och 1893 samt mycket annat."
"Åtskilliga av de i min undersökning nämnda personerna har jag funnit i tidningarna för den aktuella tiden. Jag har skrivit upp alla namn, sammanfattat och gjort om det som jag själv ville ha det. Det här arbetet är väl inte så märkvärdigt i och för sig men det har intresserat mig oerhört och när jag blir stor skulle jag vilja ägna mig åt forskning i ett eller annat sammanhang, säger den ambitiöse Stefan Hammenbeck till sist."
Med tanke på hans förhoppningar om framtiden för femtio år sedan ringde jag upp Stefans Hammenbeck, numera konstintendent på Östergötlands museum, för att höra hur det blev med drömmarna.
– Den 15 juni 1970 började jag mitt första museala arbete på Djurgårdsmuseet och ett, som det var tänkt, tre veckors sommarjobb. Det blev i stället hela sommaren fram till skolstarten och inhopp vi behov. Så småningom kom jag över till konstmuseet och det var väl det som fällde avgörandet vilken inriktning jag skulle ägna mig åt.
– Förresten, för min forskning om Eskilstuna på 1890-talet fick jag 50 kronor. Jag har kvar talongen från postgiroutbetalningen.
Varför tog konstintresset över det historiska?
– Under min gymnasietid jobbade extra som vaktmästare på konstmuseet på ledig tid. Jag träffade och talade med många av konstnärerna som ställde ut och det byggde på mitt intresse att syssla med konst. Inte att vara utövande utan mer vad konst kunde betyda och förmedla. Jag hade en väldigt stark upplevelse när Oscar Reutersvärd var på Eskilstuna konstmuseum och talade. Då hade han en skulptur på väggen med några spröt som stack ut och det där tyckte jag väl som ung skolpojke, skulle det där vara konst? Jag hade aldrig sett något liknande.
– När jag var klar med St:Eskils gymnasium flyttade jag till Lund och läste konstvetenskap för just Oscar Reutersvärd. Där tog jag min fil kand 1976 och fick ett stipendium och studerade konsthistoria och arkitektur i Rom i ett år, något som betydde mycket för mig.
– Därefter kom jag att hamna i museivärlden, först i Östergötland och från 1987 som chef på Skövde konsthall i 16 år, där vi också byggde ett konstmuseum. jag hann med några år i Karlstad också innan jag återvände till Linköping 2007 som intendent där jag har fått ägna mig åt konsten och inte bara vara byråkrat, vilket glädjer mig mycket.
Som ung blev du själv uppmuntrad av äldre museimän, inte minst Calle Braunerhielm, och det betydde mycket för dig. Hur för du arvet vidare?
– Jag är uppfostrad i att museiarbete inte är att gräva ner sig internt, utan att vår roll är att förmedla kunskaper. Vi skall inte bara förvalta utan också och dela med oss. Vi har ibland praktikanter och jag tycker att det är väldigt viktigt att vi fångar upp de unga och gör dem delaktiga.
– Jag har också jobbat mycket med universitetet och studenter i ett mentorprogram. Det glädjer mig att det också lyftes fram i motiveringen när jag blev hedersdoktor på Linköpings universitet 2016, efter dryga 40 års museal verksamhet.
– Nu har jag har flera skrivprojekt på gång bland annat ett tillsammans med Diana Krumins om förre museichefen Göran Silfverstolpe i Eskilstuna som skulle ha fyllt 100 år i år.