Kristina Axén Olin var Stockholms stads mäktigaste politiker 2006–2008. Som finansborgarråd basade denna moderata politiker över en enorm organisation med 47 miljarder kronor i omsättning och 48 000 anställda.
‒ Min starkaste drivkraft är mötet med människor. Jag älskar människor och är vetgirig. Människor är fascinerande varelser; att höra om deras vardag och göra den bättre var det roligaste med att vara politiker, säger hon på Junibacken på Djurgården, där hon är styrelseordförande.
Politiken var så rolig att hon arbetade hårt, uppemot 14 timmar om dagen. Hon var tillgänglig när hon gick på stan, handlade eller var i simhallen. Överallt, nästan jämt.
‒ Jag är en sådan person som bryr mig om människor runt omkring, inte den som bara klagar. Jag plockar upp skräp och glasbitar på stan – det gör jag fortfarande, Klart att det finns för- och nackdelar med det. Jag har svårt att prioritera och sätta gränser. Som finansborgarråd var det en destruktiv egenskap. Samtidigt vill människor ha engagerade och tillgängliga politiker.
Denna hjälpande ådra fanns redan under uppväxten med två föräldrar och en två år äldre bror i stadsdelen Enskede i Stockholm. När hon fann en fågel med bruten vinge förbarmade hon sig över den.
‒ Det var självklart att hjälpa till i vår familj.
Olikt många yrkespolitiker var Kristina Axén Olin inte politiskt engagerad och hade inga drömmar om politisk karriär.
‒Absolut inte!
Hon drömde om att bli social- eller biståndsarbetare eller ett annat yrke där hon kunde förbättra världen. Musik var viktigt tidigt. Ändå påbörjade hon en naturvetenskaplig linje på gymnasiet i syfte att så småningom bli läkare för att kunna bidra mer. Tills trängtan efter musiken tog överhanden. Hon bytte gymnasielinje till musik och blev musiklärare.
Som musiklärare ansåg hon att betygssystemet var orättvist. Hon blev eld och lågor. Där har vi startskottet till hennes politiska engagemang.
Drygt två decennier senare stod hon på höjden av sin karriär. Mäktig, hårt arbetande, sårbar. Sorg och kris avlöste varandra: moderns bortgång, skilsmässan, alkoholmissbruket. Trebarnsmamman kände hur marken under henne gungade.
‒ När jag fick livskrisen hade jag ingen möjlighet att ta hand om mig själv. Klart att det var ohållbart. Min kropp sa ifrån och “spelade död” två gånger och visade symptom på hjärtinfarkt. Men beslutet att sluta med politiken var väldigt svårt, min drivkraft att hjälpa till är så stark. Det var sorgset att ge upp.
Vägen tillbaka handlade om självkännedom, om ett steg i taget, om en livslång utvecklingsprocess.
‒ I dag är jag mycket bättre på att känna mina begränsningar och mina destruktiva sidor. Jag har skapat spärrar – och skaffat en hund!
Denna hund överöser henne med kärlek alla dagar, även dåliga sådana. De går åtminstone en mil om dagen så nu är det slut med alla evighetslånga möten. Det säger sig självt, eftersom hunden måste ut och luftas fyra gånger om dagen.
– Det är fantastiskt!
Nu känner hon sig inte bara stark igen. Kristina Axén Olin längtar tillbaka till politiken – utan att konkretisera vilken roll hon eftersträvar. Upprört talar hon om hur ovärdigt moderatledaren Anna Kinberg Batra blev avsatt. Liksom om den politiska debatten, som hon kallar visionslös, antiintellektuell och respektlös.