‒Tack, du är inte ensam om att tycka det, säger Hagar Hansson när jag påpekar att hon har ett väldigt vackert förnamn.
‒Det kan jag själv hålla med om. Jag vet inte var mina föräldrar fick det ifrån och jag tror aldrig jag träffat någon annan som heter samma sak. Det är rätt skönt att vara ensam om att heta Hagar.
Sina första sju år levde hon i Söderhamn, innan familjen flyttade till Blekinge – varifrån Hagar fortfarande har influenser i dialekten. Hon visste tidigt vad hon ville ägna yrkeslivet åt.
‒Efter flick- och realskola sökte jag och kom in på sjuksköterskeskolan i Lund. Och det ångrade jag aldrig. Att jobba som sjuksköterska var ett härligt liv ska jag tala om, jag trivdes utmärkt.
Första tjänsten tog henne till den lilla norrländska orten Hällvikstrand där hon också mötte kärleken, i läkaren John Hansson. Med honom flyttade hon vartefter hans yrke tog familjen genom landet. Ett barn föddes i Söderhamn, ett i Växjö och det tredje i Malmö.
‒Ja, det blev lite jobbigt, ska jag säga, att flytta så långt flera gånger. Men det gick bra, och även jag arbetade på flera orter.
Så småningom hamnade de i Strängnäs, trivdes väldigt bra och blev kvar. Fram till pensionen 1983 arbetade Hagar som skolsköterska på Thomasgymnasiet.
Sedan en tid bor hon på Sictoniagården i Vansö, och trivs utmärkt. Hur tillbringar hon sina dagar?
‒Ja, vad gör jag? Jag stickar fortfarande och lite sådana saker, men ögonen har blivit dåliga. Jag sitter mycket här, i fåtöljen jag fick av pappa. Och lyssnar på musik förstås.
Hagars stora intresse livet igenom har varit musik. Med två kyrkomusicerande föräldrar var det inte konstigt att Hagar också förlorade sitt hjärta tidigt till musiken, och hon har både sjungit i många körer och själv lett sångkörer. I Strängnäs var hon länge aktiv inom tre olika körer, bland annat Domkyrkokören.
‒Nu sjunger jag inte längre i kör utan bara för mig själv. Men musiken är mitt liv och jag har verkligen älskat att sjunga. I dag lyssnar jag väldigt gärna på en bra skiva med härlig orkestermusik, eller något åt jazzhållet, säger hon och pekar mot den lilla stereon på byrån, där en cd med Frank Sinatra ligger överst i högen.
Men kanske det blir en och annan sång för de samlade gästerna på kalaset på söndag?
‒Ja, jag sjunger väl så mycket jag kan, så får de sjunga resten, ler Hagar Hansson.
På frågan om hur det känns att nå en så aktningsvärd ålder svarar hon:
‒Det var inte så svårt som jag trodde, livet har varit rätt så lättsamt.