Han tar emot tillsammans med hustrun Barbro i sitt rum på äldreboendet Isabellagården, lagom till eftermiddagsfikat.
‒Barbro är med och håller ordning på mig. Ifall jag inte minns allt du vill att jag ska berätta, ler Bosse Wallin innan han börjar från början och beskriver en ung version av sig själv.
Efter folkskolan jobbade han med diverse jobb ett antal år, bland annat som murare, ett yrke som gått i släkten. Men snart beslutade han sig för att plugga vidare. Han ville bli idrottslärare – av naturliga skäl.
‒Jag började redan i unga år att träna och tävla. Först var det fotboll innan friidrotten och löpningen tog över, och den har utgjort en stor del av mitt liv.
Det blev kvällsgymnasium i Uppsala till en början innan Bosse 1968 kunde söka GIH, och kom in. Valet av studiestad föll på Örebro, eftersom han vid det laget funnit kärleken i Strängnästjejen Barbro, som redan jobbade som lärare i just Örebro.
Efter de tvååriga studierna flyttade familjen tillbaka till Strängnäs, och turligt nog dök det snart upp en ledig tjänst som gymnastikdirektör.
1975 föll Bosse olyckligt och slog i nacken. Han blev delvis invalid en tid och tvingades ta ett beslut kring yrket.
‒Det blev för svårt att jobba kvar. Jag skolade om mig till samhällskunskapslärare, och det blev riktigt bra det också.
Det allra bästa med läraryrket var kontakten med ungdomarna, konstaterar han. Och att Bosse Wallin var en omtyckt lärare kan man förstå.
‒Varje termin satte jag mig och pratade enskilt med var och en av eleverna. De fick berätta hur de upplevt mig, skolan, studierna och sin situation. Det blev väldigt trevliga samtal, och eleverna berättade mycket jag inte visste om. En elev förklarade för mig varför hon hade så mycket frånvaro. Det visade sig att mamman drack och dottern vågade inte lämna henne direkt på morgnarna. En sådan sak hade jag ju inte fått reda på om jag alltid bara stått framför 30 elever och pratat.
‒Jag hade bra kontakt med alla mina elever genom åren, och det händer att jag fortfarande träffar en och annan. Medan jag fortfarande kunde röra mig ute på stan skedde det ofta att gamla elever kom fram och hejade.
Löpningen gjorde även den Bosse känd i Strängnäs med rejäl omkrets. Antalet krets- och distriktsmästerskap han representerade IFK Strängnäs på hann bli många. 34 respektive 22 närmare bestämt.
‒Jag sprang allt möjligt, från 100 till 10000 meter, men det var medeldistanserna jag fokuserade mest på.
Bosse skrattar när han minns ett kretsmästerskap dit han kommit för att springa 800 och 1500 meter. En lagkamrat hade blivit sjuk och lagledaren kom till Bosse och förklarade att han skulle springa även 100 meter.
‒Det blåste en otrolig motvind, och jag som var van att springa längre var ju starkare och hade mer uthållighet än motståndarna. Jag vann såväl 100 meter som de övriga två loppen.
Under ett SM i Norrköping hade han en medalj inom räckhåll på 10000 meter, när kramp i benet satte stopp för vidare löpning. Och på anrika Dagbladsstafetten i Stockholm slog Bosse under sin glansperiod hela Sverigeeliten på sin sträcka. IFK Strängnäs slutade tvåa det året.
‒Det var roliga år, i en klubb som hade förmånen att ha såväl bra tränare som en engagerad ordförande.
Bosse fortsatte att motionera efter tävlingsåren, och avverkade bland annat tio Vasalopp på raken.
‒Och så har du ju varit väldigt aktiv kulturellt också, säger Barbro.
‒Har jag hållit på med något kulturellt? Ja, revyn förstås ja, den var jag med och startade här i Strängnäs 1986, tillsammans med Holger Helin. Jag var med i fem år, och vi hade väldigt roligt. Jag till och med dansade cancan i kjol ett år. Det blev succé, kan jag ju tillägga.
‒Egentligen hade jag varit intresserad av att stå på scenen och underhålla ända sedan jag var barn och lärde mig Albert Engströms historier, som jag deklamerade för föräldrarnas gäster.
Det hann även bli en sväng med mer "seriös" teater. Bosse var bland annat med i Teater Rogges uppsättning av Tjechovs "Frieriet", där Per Ragnar regisserade och motspelarna bland annat hette Willie Andréason och Tommy Johnson.
Nu har han bott på Isabellagården i tre år och har funnit sig tillrätta. Sitt intresse för texter och lyrik har han delat med sig av till övriga boende genom att arrangera en kvällscirkel där deltagarna deklamerat Ferlin och andra favoriter.
Tankar kring att fylla 80?
‒Det har jag aldrig gjort förut så jag har inte mycket att referera till, säger Bosse Wallin med glimten i ögat.
‒Jag tar en dag i taget, det är vad man kan göra. Men hittills har jag trivts mycket bra med tillvaron, och hoppas det får fortsätta så. Man får försöka hitta på något halvtokigt ibland. Med gott humör och humor håller man sig ung.