‒Jag tycker om att bo på landet. Man följer med i naturens växlingar, säger hon.
Det kan låta ensamt, men det tycker hon inte att det är. Hennes man Alvar har gått bort, men sonen Rolf bor kvar på gården och hjälper till när det behövs. När tidningen kommer på besök har han tagit med sin mamma till frisören i Strängnäs så att hon ska vara fin i håret inför sitt hundraårsfirande.
På köksbordet står en stor bukett med rosor och en trave gratulationskort. Ett av dem kommer från hovet och är signerat av kungen och drottningen.
‒Det är inte illa. Jag tycker mycket om kungafamiljen och är väldigt intresserad av att läsa om dem.
Ett annat gratulationskort kommer från Blå bandet. Svea Johansson är helnykterist och har varit medlem i föreningen sedan ungdomsåren.
‒Vi hade en lokal i Barva, Hagaborg, där vi träffades och hade roligt. Vi spelade mycket teater och uppträdde bland annat i Barva kyrka, minns Svea Johansson.
I föreningen träffade hon också sin man Alvar. När de gifte sig tog de över hennes föräldrahem. Under åren har de haft höns, grisar och mjölkkor. Svea Johansson har sett jordbrukets utveckling från första parkett. Hon har både bundit sädeskärvar för hand och upplevt skördetröskans revolutionerande framfart.
Ladugården står kvar än i dag, men nu finns det inga djur kvar på gården förutom enstaka ovälkomna gäster.
‒Vildsvinen har blivit ett problem. De fanns inte när jag var ung, men nu förstör de skörden. Vi kan inte odla potatisar längre för de bökar upp dem, de är så mariga, säger hon.
På frågan om vilka andra stora förändringar hon har upplevt under sitt långa liv, kommer hon inte på något rakt svar. Hon har upplevt mycket sorger och elände i form av krig och hemskheter, och när familjemedlemmar dött.
‒Man glömmer en del, och det kanske är bra.
Men rullatorn, det är en bra uppfinning tycker hon.
‒Den kan man köra grejer på, det är inte så dumt.
100-årsdagen ska firas som de flesta födelsedagar firats i hennes liv, med ett riktigt kaffekalas. Svea Johansson visar sin receptsamling. I en kökslåda trängs en tummad Sju sorters kakor med handskrivna lappar och utrivna tidningssidor från halvsekelsgamla veckotidningar: syltkakor, kalsbaderknyten, kolagrottor.
‒Att baka kakor, det är min hobby kan man säga. I det här köket har det gått åt många kilo smör, säger hon.
Någon favoritkaka har hon inte.
‒Nej, det finns många som är goda. Men wienerbröd är väldigt roliga att baka, även om man får kavla mycket.
Den här gången ska hon dock inte baka kakorna själv. De är beställda, så att hon kan ta det lugnt och koncentrera sig på själva firandet.
Svea Johansson är glad och skrattar mycket när hon berättar om sitt liv och det stundande firandet. Men att fylla hundra har hon egentligen blandade känslor inför, berättar hon. Å ena sidan känns det som att hon inte har så mycket kvar att se fram emot. Å andra sidan är hon glad åt att hon fått bli så gammal.
‒Det kunde jag väl aldrig tro!
[fakta nr="1"]