Där, i den sköna brisen på verandan sitter nu Hans och Annie Andersson och summerar ett långt äktenskap. I höst fyller båda två 87 år och just i dag, midsommarafton 2017, firar de 65-årig bröllopsdag.
‒Det är ju faktiskt rätt fantastiskt när man tänker på det. Om man jämför hur många andra har det får man vara väldigt nöjd och tacksam, säger Hans och ler mot sin hustru.
Det var Annies farfar som byggde gården Stavdal, som ligger fantastiskt naturskönt, högt bland de böljande kullarna, med utsikt över sjön Henaren. Och Annie var som ensambarn tidigt med och drev det lilla jordbruket tillsammans med sina föräldrar.
Nästgårds bodde Hans med sina föräldrar, och hela skoltiden gick han och Annie i samma klass i Dunkers skola. Båda var också aktiva inom scoutrörelsen och jobbade tillsammans på olika aktiviteter i många år. När de var 16-17 år övergick vänskapen i kärlek och 1950 förlovade de sig.
I några år delade familjen bostad med Annies föräldrar innan de byggde ett eget hus i Sandbacken, på andra sidan riksväg 55. För drygt 30 år sedan övertog de Stavdal.
Hans jobbade under många år med sin pappa som drev åkeri, och körde bland annat slaktbil mellan de sörmländska gårdarna. Men arbetet innebar långa arbetsdagar och få tillfällen till att hinna äta ordentligt.
‒När jag var 43 var jag i det närmaste utbränd. Jag sadlade om och blev tjänsteman på en mekanisk verkstad och där blev jag kvar till pensionen. Vi försökte oss på att driva lantbruket på gården, men jag är ingen bonde, konstaterar han enkelt.
‒Och jag propsade inte på att vi skulle göra det, jag visste ju vilket tungt arbete det var, säger Annie. Så jag har varit lyxhustru, skrattar hon, men tillägger att deras tre barn fått en trygg barndom och att hon sydde och vävde det mesta i klädväg.
Annie har även ägnat sig mycket åt konsthantverk. Hon var med och ledde kurser i bland annat batik och hemma ställde hon i ordning lagården till utställnings- och festlokal. Här har hon haft många egna utställningar, och här har det blivit många midsommarfester. Familjen har även hyrt ut lokalen för bröllop, barndop och gudstjänster. Hans har i sin tur varit, och är fortfarande, dedikerad körsångare som glatt många äldreboenden med skönsång.
Vad var det de fastnade för hos varandra och vad har gjort att de hållit ihop? Annie har sin teori klar.
‒Jag har kort stubin och är impulsiv. Hans har alltid varit den lugna och stabila, som aldrig brusar upp. Jag behövde nog ha någon som lugnade ned mig. Och det är viktigt att man har sina olikheter. Man får inte vara för lika, då slutar det nog inte bra.
‒Jag har aldrig behövt bråka, jag har ju vetat att jag har rätt, skämtar Hans.
‒Annie har varit bra för mig också, hon fick lite fart på mig.
Att man har sina olikheter tror de alltså är viktigt för dynamiken i ett äktenskap. Men likheterna makarna emellan fattas förstås inte. De har båda tyckt väldigt mycket om att resa, och har hunnit se de flesta av Europas länder, inte sällan från vandringsleder. De uppskattar båda två naturupplevelser och de har dansat mycket tillsammans. I många år ledde de till och med motionsdanser.
‒Vi har alltid haft projekt ihop. Det tror jag är viktigt, förklarar Hans, som byggde familjens första husvagn som inför många påsklov rullade upp till fjällvärlden.
‒Och vi har aldrig varit rädda för besvär, tillägger hans fru. Det har alltid varit fullt med folk och ungar omkring oss. Det hände väldigt mycket roligt, men nu kan jag inte begripa hur jag orkade. I dag trivs jag med tystnaden, med en bok eller ett korsord.
Jordbruket är utarrenderat sedan länge. Och alltihop ägs numera av barnen. Hans och Annie bor kvar så länge de kan, och njuter av lugnet, efter ett aktivt liv.
‒Här har vi det så bra. När vi flyttade hit och helrenoverade gården sa vi att här ska vi bli gamla, och det har vi blivit. Men det är klart att det börjar ta emot lite nu.
Annie har höftproblem och kommer inte längre ned att sköta rabatterna, men konstaterar att trädgården är vacker ändå. Och i växthuset odlar hon fortfarande tomater, gurka, sallad och rädisor.
Att odla tolerans, överseende och tålamod är något jubileumsparet vill råda dagens unga par. Hans formulerar det så här:
‒Stress och jäkt är tidens anda. Man tar sig inte tid att prata igenom saker utan ska ofta iväg åt olika håll, upptagna med sitt och med att ha rätt och vara bäst. Ska ett förhållande hålla är det nog viktigt att inse att "det är inte säkert att jag har rätt alla gånger".
Paret menar att man också måste kunna tåla lite jargong och inte vara långsint.
‒Jag har väl blivit känd för att jag säger vad jag tänker, ler Hans.
‒Och jag har väl fräst till åt honom ibland, kontrar Annie. Men vi har nog aldrig varit osams. Och nuförtiden orkar vi inte ens diskutera livligt, vi får stötta varandra istället.