Hon tar emot i det vackra huset på Thuregatan, som spelat en sån central roll och har en alldeles särskild historia i hennes liv – och som hon fortfarande klarar sig i på egen hand, sin höga ålder till trots. Hon föddes och växte upp bara ett par kvarter härifrån.
– Redan när jag var liten och jag gick förbi här med mina föräldrar frågade jag: "Varför bor de människorna där, det huset ska ju jag bo i". Och tänk, här har jag haft lyckan att leva i över 60 år.
Aina och hennes man Gösta kunde köpa huset, flyttade in 1952 och fick tre barn. I dag finns tre av familjemedlemmarna kvar. Aina har varit änka sedan 1986, och i dag lever inte längre äldste sonen Roland.
Aina tittar på sitt porträtt på omslaget till Se, 4–11 november 1943. Den blonda flickan med det vackra leendet står i skarp kontrast till kulsprutan hon har framför sig.
– Den bilden är jag fortfarande stolt över, säger hon.
– Jag var 15 år, hela klassen fick gå och besöka den stora hemvärnsövningen ute vid Stenhammar. Den som ville fick prova på att skjuta med kulsprutan, och tidningens fotograf passade på att ta bilder på mig.
I efterhand fick hon veta att Se-fotografens kamera hade trasslat den dagen och att han snabbt fått låna kamera av en gammal lumparkompis i trakten – Ainas blivande make! Men om den saken visste förstås ingen av dem 1943.
Hemvärnsövningen, en av klassens lärare och inte minst det brinnande kriget i Europa påverkade henne att gå med i Lottakåren, inledningsvis som Unglotta.
– Vår kristendomslärarinna var chef för Lottakåren i Flen. När hon sedan flyttade till Eskilstuna ville de att jag skulle bli chef, men då gick jag ur.
Aina ville länge bli småskolelärarinna.
– Men jag spolade det, tyckte inte att jag kunde sjunga och det borde man ju som lärarinna göra tillsammans med barnen. Skolans yrkesvägledare tyckte att jag borde satsa på ett yrke där jag fick ha att göra med folk, för hon tyckte väl att jag var öppen och hade ett trevligt sätt. Men det blev det inte heller.
Eskilstunafirman Tages foto hade öppnat en filial i Flen, där Aina blivit förevigad inför såväl konfirmation som realexamen, och sista terminen hade hon också hjälpt företaget med att skriva räkningar en gång i månaden. På hösten efter skolavslutningen blev hon tillfrågad om hon ville hoppa in som assistent åt de två fotograferna. Snart började hon själv att fotografera.
– Jag plåtade passbilder och tog bildserier på barn. Samtidigt stod min blivande man Gösta Eklöf i fotoateljén i Eskilstuna och skötte barnbilderna där. Han blev så småningom min chef, och vi började jobba sida vid sida, berättar hon och ler.
I Flen växte verksamheten till två fotoateljéer. Aina minns hur hon kunde cykla emellan ateljéerna när det var högsäsong för bröllop, för att hjälpa till att arrangera näbbar, brudslöjor och belysning. Och samtidigt växte kärleken fram mellan henne och fotografen.
– Prosten sa när han vigde oss att man vet ju inte vad som händer i fotoateljéernas mörkrum.
Makarna fortsatte att jobba tillsammans. Aina lärde sig att retuschera bilder och fotograferade mer och mer. I vardagsrummet hänger det fina porträttet av Gösta som Aina tagit. Här finns också många andra bilder på Aina i olika sammanhang. Det är inte svårt att se vem som var Göstas favoritobjekt genom åren.
Ett fotografi har en extra rolig historia. En ung, blond kvinna har just korats till lucia och körs på en hästdragen vagn genom Flens centrum.
– Det var 1944 och fotade på långt håll gjorde Gösta. Ja, vi hann verkligen bli sammanlänkade via kameran innan vi ens träffats, skrattar hon.
– Och 30 år senare, 1975, blev vår dotter Flens lucia.
På en annan bild står Aina lycklig i vacker fjällnatur med ryggsäck på ryggen. I Grövelsjön i norra Dalarna har hon varit inemot 30 gånger, vandrat och åkt längdskidor. Hon kallar det för familjens paradis, och de hyr fortfarande hus av samma familj som de gjort sedan 50-talet.
– Tio år i rad har vi firat min födelsedag där. Nu tycker jag att jag blivit så gammal att jag vill vara hemma. Men barnen vill att vi åker senare i sommar ändå.