Tunisien, Israel, Laos, Bolivia, Kenya, Japan, Sri Lanka, Vietnam, Ryssland, Uzbekistan, Tibet, Bhutan och Grönland.
Det är bara några av alla de länder Ulla Johansson besökt.
– Reseintresset har jag haft sedan barndomen. Mina föräldrar och jag reste gärna runt i Sverige, men under krigsåren var det inte lätt att få tag på bensin. Och under utbildningstiden hade jag varken tid eller råd. Den första längre resan gjorde jag 1956, när jag åkte båt till England för att gå en kurs i engelska, som jag tyckte varit bristfällig under lärarutbildningen.
Efter det har äventyren avlöst varandra, och Ulla ägnade i stort sett varje sommarlov under sitt yrkesliv åt att vandra i de svenska fjällen och ge sig ut i världen. Och det var inte några bekväma charterresor hon valde. Inte sällan reste hon ensam, och anslöt på plats till grupper av likasinnade som reste runt i landet med buss och tältade, alternativt bodde inackorderade.
– Ett riktigt härligt minne från 60-talet var resan till Island. Vi var en grupp som åkte runt och tältade i den fantastiska naturen. Lika spännande och intressant var Grönland, som ju inte är något turistmål egentligen. Där fick vi bo hos familjer.
På Irland och i Skottland blev det bil och tält, i USA åkte Ulla Greyhoundbuss ensam över hela kontinenten, i Etiopien hälsade hon på en vän som jobbade för Sida. I Österrike bodde hon och dottern Anneli, som hon adopterade från Thailand, på en bondgård i Tyrolen, och i Mexiko har hon fortfarande kontakt med familjen hon bodde hos.
– Nackdelen med att resa ensam är att man måste våga förlita sig på andra, men fördelarna är många. Inte minst får man ju många nya vänner och trevliga kontakter.
Den absolut jobbigaste resan blev rundturen i Iran, minns hon.
– Den gjorde jag via en engelsk resebyrå. Det var 40 grader varmt och vi bodde i tält.
Ulla kan utan problem räkna upp resmålen år för år och berättar om det ena hisnande äventyret efter det andra. Att hon blev äldre var inget hinder.
– På 90-talet började jag resa på allvar, ler hon.
– Då var jag bland annat i Tibet och Kina, och i Ecuador blev det ett besök i Amazonas. Vi åkte först med ett litet militärplan rätt in i djungeln, och fortsatte med en motorförsedd kanot innan vi kom fram till en liten by där vi bodde i hyddor på stolpar och badade i en sjö full av pirayor. Samma sommar åkte jag sedan upp till Svalbard.
I dag har lågstadieläraren Ulla varit pensionär i 20 år, och hon har fortsatt att resa men konstaterar att numera är hon kanske inte riktigt lika fullt så pigg och kry som hon varit. Inte heller räcker pensionen till samma typer av långresor längre. Men så sent som i våras besökte hon Ukraina.
Ulla började sin yrkesbana i Tumbo, för att flytta över till Hamra skola och jobba där tills skolan lades ner 1987. Fram till pensioneringen undervisade Ulla Hällbergabarn.
– Jag hann vara lärare åt väldigt många barn. Jag träffar på en och annan elev ibland och det händer fortfarande att det kommer någon hit och hälsar på.
I sin lägenhet invid Ärla kyrka har hon bott i 60 år, och i rummen finns många minnen från alla resor.
– Jag har älskat att besöka skolor i de länder jag rest till, och då brukar jag passa på att fråga om jag kan få en läsebok. I Japan var det svårt att få tag på en skolbok, jag tog i stället med mig en sagobok hem. Och på Grönland fick jag en söndagsskoletidning.
I många länder läser de från höger till vänster, eller uppifrån och ner. Ulla tycker det är roligt att studera meningsuppbyggnad och ord och jämföra de skilda språken.
– Bokstäverna är roliga – när man inte behöver lära sig dem. Jag skulle tro att de arabiska bokstäverna är svårast att skriva.
– När jag hade skolbarn tog jag hem dem hit, lade alla böckerna på köksbordet och lät ungarna bläddra i dem. På väggen ovanför bordet har jag en världskarta och vi tittade var länderna låg. Och jag kunde ju berätta hur det var på skolorna i olika länder, hur skoluniformerna såg ut och vad eleverna gjorde.
– I dag har lärarna här hemma mycket mer administrativa arbetsuppgifter än på min tid. Och de kan ha 1000 barn på en skola, det går inte. Det säger sig ju självt att några måste spåra ur. Härute hade vi 50 barn, och i Hällberga 100-talet, det blev inga större rabalder.