Cyklarna var små, tidningspackarna tunga och pojkarna i lättviktsklassen. Efter skolan (tidningen kom ut på eftermiddagarna då) var det dags att samlas utanför Eskilstuna-Kurirens tryckeri för ett antal timmars jobb. Roland Frid var tolv år när han 1942 stod där för första gången. På den tiden låg tidningens tryckeri mellan Stadshotellet och Televerkshuset.
– Vi fick olika distrikt att distribuera till och jag fick först Nyfors. Första året körde jag ut tidningarna till butiker i området. Som prenumerant fick man välja att hämta i butik eller få tidningen hemkörd, vilket kostade lite mer.
– På den tiden fanns inga snabbköp, bara butiker med försäljning över disk. Det var livsmedelsbutiker, mjölkaffärer och tobaksaffärer som tog emot tidningarna och numrerade dem i ena hörnet i väntan på prenumeranten.
Roland skrattar när han minns hur han och de andra pojkarna som hade de södra distrikten i stan motades av en nitisk poliskonstapel med värja när de skulle cykla över Fristadstorget.
– Nybrogatan var enkelriktad upp mot Nybron, och från tryckeriet var det bara några meter till torget, som ju var närmaste vägen för oss som skulle mot Nyfors och grannområdena. Men där stod konstapeln i hörnet och tvingade oss att cykla norrut mot bron och runt Stadshotellet och hela det stora kvarteret. Vi fick inte ens leda cyklarna på trottoaren den korta biten till torget. Det tyckte vi var grymt. Polisarbete i den högre klassen.
Roland minns också att lönen till en början var 3:50 i veckan, och pengarna fick pojkarna hämta på tidningens lönekontor på lördagarna.
– Då var det fest. Då gick många av oss till butiken som låg i ett gammalt trähus på Rademachergatan, där Eskilstuna-Kuriren ligger i dag, och köpte varsin mums-mums – med pappbotten. På grund av ransoneringen fick de inte använda kex. Men vi unnade oss ändå lyxen.
Så småningom avancerade Roland och fick gå över till hemkörning. Han cyklade runt i bostadsområden på Norr och la tidningar i brevlådorna, och i och med det steg veckolönen med en krona samtidigt som tidningspackarna blev lite mindre. Norr var samtidigt på hemvägen eftersom familjen bodde i Helgesta, så jobbet blev enklare.
De många rundorna varje vecka slet förstås på cyklarna.
– Däcken slets ut fort, men det var inte bara att köpa nya. Först måste man gå till kristidsnämnden för att få tillstånd. Där mätte man på stadskartan om sträckan jag cyklade var tillräckligt lång för att försvara köp av nya däck. Och det var den.
I juni 1945 slutade Roland som cykelbud på Eskilstuna-Kuriren för att börja sin riktiga yrkesbana. Den inleddes i Ärnaberget med tillverkning av flygmotorer, innan det stora fotointresset tog över och Roland började som fotografelev. Snart lockade världen.
Han var 23 år när han emigrerade till Amerika tillsammans med en skolkamrat. Det hann bli tre år i olika fotoateljéer i Chicago.
– Sedan blev jag inkallad i den amerikanska armén och det hade jag ingen lust med. Jag hade ju gjort lumpen i Sverige. Så jag åkte hem igen. Annars hade jag nog blivit kvar därborta, jag trivdes jättebra.
Efter jobb i Stockholm och en tid som fotograf åt svenska FN-bataljonen vid Suezkanalen – med mörkrum i tält mitt i öknen – öppnade Roland studio hemma i Eskilstuna, först tillsammans med en kollega och sedan som ägare till Studio Roland i 55 år.
Roland Frid skulle väldigt gärna vilja komma i kontakt med andra som distribuerade tidningar i Eskilstuna på 40-talet.
– Vi var ju många som körde tidningar, det måste finnas fler kvar i livet. Det vore väldigt roligt att träffas och få minnas tillsammans.