''Det värsta som kan drabba en förälder är när det händer något med ens barn. I det här fallet var det en bilolycka som förändrade allt. Fredagen den 13 maj 2005 finns för alltid kvar i mitt minne. Alldeles yrvakna for vi iväg till Mälarsjukhuset och hade ingen aning om vad vi skulle få se och höra. Vi trodde det allvarligaste var ett brutet ben. Tänk vad fel vi hade, för inte i vår vildaste fantasi hade vi kunnat ana vad som väntade oss.''
Detta är ord som står skrivna på baksidan av Elisabeth Karlssons bok som hon skrivit till dottern Sandra. Boken heter ’’När livet inte riktigt blir som man tänkt sig’’. Hon skrev den för att påminna dottern om den kamp och resa hon gjort efter olyckan. Texten är större än normalt för att Sandra ska kunna läsa den själv. För en dag finns inte Elisabeth där för att kunna svara på hennes frågor.
– Sandra kommer ihåg vissa saker som hände efter olyckan, men det är möjligt att det beror på återberättande och att det har nötts in. Därför var det viktigt för mig att skriva den här boken till henne. Jag ville att hon ska förstå vilken resa hon faktiskt har gjort, säger Elisabeth.
Jag hotade, gapade och skrek på henne, betedde mig säkert illa på sjukhuset. Men hon fick inte ge upp.
Elisabeth Karlsson
Resan började i sjukhussängen där Sandra låg medvetslös. På medvetandeskalan låg Sandra mellan sju och åtta, enligt läkarna, där sju stod för rörelse vid smärta och åtta för ingen smärtreaktion alls. Läget var kritiskt och läkarna visste inte om hon skulle vakna överhuvudtaget.
15 dagar skulle det ta innan Sandra för första gången reagerade på sin omgivning. Det var när hennes vän från stallet läste högt ur dagboken som handlade om hennes häst.
Det tog fyra månader innan Sandra pratade första gången igen. Det var under ett besök hos sjukgymnasten, hon sa, ’’vill inte’’, för att det gjorde ont. Innan hade hon bara kommunicerat med huvudrörelser. Det skulle dock ta drygt ett halvår innan hon började tala mer regelbundet. Rehabiliteringen var tuff för Sandra och det fanns stunder som hon inte orkade. Elisabeth fick därför pusha henne extra, för tanken var att en dag skulle hon sitta på sin häst igen.
– Jag hotade, gapade och skrek på henne, betedde mig säkert illa på sjukhuset. Men hon fick inte ge upp. Det var ett tillfälle när det hände som vi gjorde upp en deal. Om hon tog tag i träningen så skulle jag sluta röka. Så blev det också, säger Elisabeth.
Idag är Sandra 33 år. Det är 13 år sedan olyckan förändrade hennes liv. Hon har bestående men, som att hon vissa dagar är stelare. Under rehabiliteringstiden var hon delvis förlamad i höger sida, vilket begränsade hennes rörlighet och gjorde att hon lutade åt höger. Detta ledde till att hon fick skolios.
– Jag blir också stelare när jag inte rider och har som spasmer i fötterna. Då blir jag sur och irriterad på mig själv. Jag ser inget på ena ögat och det andra ser jag inte åt sidorna med. Jag kommer aldrig att få köra bil igen, säger Sandra.
– Vissa dagar är det också riktigt tungt. Särskilt när jag tänker på hur det kändes i kroppen och händerna när jag red före olyckan. Jag blir ledsen över att jag inte kan göra vissa saker och jag undrar varför jag fick leva. Varför fick jag den här skadan? Jag har förlorat väldigt mycket, som vänner, jobb och mycket annat, tillägger hon.
– Det är jättebra att hon idag klarar sig själv. Men det är det här som är det jobbiga. Att stå bredvid och se på när ens barn inte kan få det liv hon vill ha, säger Elisabeth.
Med en stor envishet kämpar Sandra vidare. Det är säkert tack vare den envisheten som hon också står där hon är idag.
– Jag var en tävlingsmänniska tidigare och jag är en tävlingsmänniska idag. Men idag tävlar jag mot mig själv. Det gäller att hela tiden kämpa. Går det inte bra, ja då tar man några djupa andetag och sedan fortsätter man igen, säger Sandra.
Sandra har ändå fått uppleva mycket som hon, läkarna eller familjen inte trodde skulle vara möjligt. Hon har blivit svensk mästare i Paradressyr, ridit EM i Danmark och VM i Frankrike. Idag bor hon också ensam och vardagen rullar på. Detta hade inte varit möjligt utan stödet från familjen och mamma Elisabeth.
– Det är alltid mamma jag ber om hjälp, jag ringer oftast hennes mobil och hon kan ibland tycka att jag ska ringa pappa men hon har alltid hjälpt mig, säger Sandra.
– Vi har alltid varit väldigt tighta. Även innan olyckan, då vi delar hästintresset, säger Elisabeth.
I dagsläget är Sandras häst inte ridbar men målen inför framtiden är höga. Hennes tränare anser att Sandra är minst lika duktig som alla andra och ska rikta in sig på medelsvår dressyr och tävla i vanliga klasser, klasser som inte är för funktionshindrade.
– Jag har inget att förlora, säger Sandra.
– Även om man inte når målet ska man sätta det, det är viktigt. Det gäller oavsett vad, säger Elisabeth
Det finns en härlig jargong mellan Sandra och hennes mamma Elisabeth. De skrattar och gör grimaser åt varandra.
– Det har inte alltid varit lätt men jag är glad över det Sandra har presterat. Det har varit mycket dråpligheter och man måste tillåta sig att skratta. Vi driver ofta med varandra. Det är något jag velat bevara även i boken. Den är inte bara sorglig rakt igenom utan också fylld med humor. Jag tror inte att man kan gå igenom något sådant här utan att skratta, säger Elisabeth.
Elisabeths bok finns för Sandra men hon vill även att den ska nå ut till andra, hon hade själv önskat att en bok som denna fanns under tiden Sandra låg på sjukhuset och mådde som värst.
– Det hade gett mig och familjen mer hopp inför framtiden, säger hon
Tillsammans med Sandra har hon hållit i några föreläsningar där de berättar hur det har kämpat, så väl som hemma men även inom vården. Hur de har gråtit och skrattat men hur de är tacksamma för det liv de har i dag.