Just nu är hon hemma och landar i nya lägenheten. Tove Alexandersson har blivit med bostadsrätt i Falun, och det är lite pyssel med tapeter och målning på agendan. Inte alltför långa pass åt gången, för nu pratar vi om en person som lever i kappsäck rätt många veckor om året, på väg till träningsläger och tävlingar runt Sverige och världen.
När hon inte är ute i skogen eller i skidspåret förstås. Tove Alexandersson är en unik sportstjärna genom att hon toppar världseliten, oavsett om det sitter skidor eller löparskor på fötterna. Så har hon också orienterat hela livet. Det blir lätt så när båda föräldrarna är orienterare.
‒ Jag gick mitt första miniknat när jag var ett år ungefär, säger hon. Vi var en väldigt aktiv familj. Friluftsliv och idrott har varit huvudintresset under hela min uppväxt.
När bestämde du dig för att satsa järnet?
‒ Grejen är att jag egentligen aldrig har kommit till någon sådan punkt. Jag har aldrig sett långt framåt, utan har alltid varit fokuserad på här och nu och velat vinna de tävlingar som har varit närmast. Sedan blev jag bra väldigt tidigt egentligen, och kunde konkurrera mot juniorerna redan som ungdom och mot seniorerna när jag var junior.
Orienteringen är en livsstil, och Tove Alexandersson trivs med den.
‒ De här är ingen idrott man väljer för pengar eller uppmärksamhet, men däremot för gemenskapen. Det är en välkomnande idrott med stor åldersspridning, där alla generationer kan mötas på tävlingarna, och även de som har lagt av med elitsatsningen fortsätter ofta att träna och tävla. Stämningen mellan idrottarna är familjär, och tävlingarna befolkas av eldsjälar som lägger mycket ideellt arbete på arrangemangen.
Men för att bli världsbäst krävs väl mer än entusiasm?
‒ Det krävs så klart väldigt mycket träning. Och orientering är en sådan komplex sport där man måste förbereda sig på mycket, och hela tiden hitta små detaljer att utvecklas på.
Det gäller att både kunna pressa sig fysiskt, och samtidigt kunna hålla huvudet kallt och fatta bra beslut. Man måste också klara av olika sorters terräng; sprint på asfalt, långdistans i högt blåbärsris, i terräng som är kuperad eller platt och snabbsprungen. Det är en del av utmaningen som en sann orienterare älskar att anta.
En del av nöjet på elitnivå är resorna och träningslägren på nya orter. I augusti har Tove Alexandersson tränat i schweiziska alperna för att få in rätta känslan för branta sluttningar inför nästa års EM i Schweiz. Det är som bekant ont om alpmiljöer i Sverige.
Hinner man njuta av naturen när man skenar fram i skogen?
‒ Ja, det är en del av tjusningen. Jag älskar verkligen naturen och att se nya miljöer. Och när man är ute och springer i vissa terrängtyper så kan man njuta hur mycket som helst även om det är tävling, bara för att det är så otroligt fint.
Hinner du med ett liv utanför orienteringen?
‒ Det jag tycker mest om är friluftsaktiviteter, gärna äventyrliga, som att klättra och bestiga berg, paddla, och testa nya saker. Men när man tränar väldigt mycket så är det återhämtning man behöver och inte andra aktiviteter, så det får jag passa på och göra om jag har lite lugnare någon gång efter VM eller så.
25-årsdagen tillbringas på ett träningsläger. Det blir kanske inte så mycket firande just då, men Tove Alexandersson vet hur den optimala födelsedagen skulle se ut: