Hon växte upp i Björnlunda, mellan Stjärnhov och Gnesta, som ett av åtta syskon. Pappan dog när Ulla bara var ett år, och när även äldste brodern dog fick syskonen så snart de kunde skaffa en anställning och börja arbeta.
‒Min syster såg en annons om att de sökte hjälp till en speceriaffär i Svalboviken, och fick tjänsten. Och när hon gift sig med specerihandlaren och fått ordning på butiken ville hon att jag kom och hjälpte henne. Jag var 17 år när jag kom dit.
‒Min svåger älskade bilar och var den som grundade Svalbovikens åkeri, medan vi skötte affären, som växte vartefter med ett mejeri, med kaffe och kaffekvarn, med tyger och med hästskor. Det var så roligt att höra på bönderna när de stod och diskuterade.
‒Vi hade även en mack utanför, som speceriaffärerna hade på den tiden. Dit kom de som hade råd med en bil, och de som behövde köpa fotogen till sina lampor.
I det ärendet klev en dag en ung man in i butiken. Den tre år äldre Oskar gjorde ärenden åt sina föräldrar som drev lantbruk i närheten, och blev glad över att träffa den nya söta flickan i affären.
Paret gifte sig, Oskar fick anställning på åkeriet och i butiken och de bodde i lägenheten ovanför.
‒Vi fick en son så småningom, jag var 33 år när Sören kom, och det var en hög ålder för en förstagångsföderska på den tiden. Men vi var ju så unga när vi träffades, vi ville leva livet lite innan vi bildade familj. Det var mycket logdanser i bygden, Oskars bror hade ett dragspel och vi ungdomar dansade och hade så roligt.
‒Inte var det så noga och vad gjorde det att trägolvet var knöligt? Många av bygdens unga var vana vid att gå en halvmil till skolan varje dag, man hade inte så höga krav på saker och ting. Jag tror att vi hade roligare förr. Nu ska det vara så märkvärdigt med allt. Förr var vi mer lika, stora som små.
Familjen flyttade till ett hus med utsikt över Näshultasjön, och där trivdes de.
1985 blev Ulla änka. Hon fick så småningom lite problem med hälsan och låg inlagd en tid, men flyttade hem till Näshulta igen och klarade sig med hemhjälp.
‒Men när jag inte räckte upp i skåpen längre ansåg jag att det var dags att lämna huset. Jag skulle fylla 102 när jag flyttade in här, och det här är bra. Jag trivs. Och nu är jag så glad att sonsonen ville ha vårt hus och köpte det.
Hon konstaterar att hon hunnit med mycket kul. Förutom dans och ett roligt arbete har hon rest mycket. Hon har sett nästa alla europeiska länder, och via resorna fått många vänner att ringa till. Hon har också varit förskonad från allvarliga sjukdomar. Lunginflammation har hon haft en gång, och lite andra småkrämpor har kommit och gått. Några mediciner äter hon inte, mer än Alvedon.
‒Nej, mediciner bryr jag mig inte om. Jag har klarat mig så bra ändå.
‒Men nu vill jag lämna livet, säger Ulla Pettersson. Jag har blivit sämre och det är inte roligt längre. Jag orkar ingenting, kan inte gå och knappt stå. Jag hör väldigt dåligt och ser nästan ingenting. Och jag sover dåligt om nätterna, fast det har väl lite att göra med att vi behöver lägga oss redan halv nio och sen gå upp tidigt på morgonen, för att personalen ska hinna med.
‒Men det har varit ett bra liv, det får duga.