Elmar Blomberg, i dag 85 Är, och hans fru Margaretha hade hus i Sköldinge i mÄnga Är.
âSedan 1952. För tvĂ„ och ett halvt Ă„r sedan sĂ„lde vi och flyttade hit, sĂ€ger Elmar som i dag bor med sin hustru i en lĂ€genhet pĂ„ Pantern i Katrineholm.
Om hur livet ser ut nu sÀger han:
âNu promenerar jag en stund pĂ„ morgonen, ligger och tar igen mig, lĂ€ser mycket. Tar en dag i taget. Vi har ett litet bibliotek hĂ€r. Jag lĂ€ser allt frĂ„n kriminalare till historiska böcker. Jag lĂ€ser veckotidningar och Kurren, och pĂ„ helgerna har jag Svenska Dagbladet ocksĂ„.
NÀr han arbetade pÄ Vattenfall, innan han blev professionell tecknare, var tillvaron mindre bekvÀm. Han jobbade i kontrollrum men ocksÄ ute lÀngs elledningarna.
âDet var ju strapatsrikt. Vi hade stora delar av Sörmland och Ăstergötland, sĂ„ det var vĂ€ldigt mĂ„nga linjer dĂ€r det kunde bli fel i blĂ„st och snöyra och elĂ€nde. PĂ„ den tiden fick man ju fotvandra i varje kraftledning och se var felet fanns, och det spelade ingen roll om det blĂ„ste smĂ„spik eller var 30 grader kallt. Det var bara att ge sig ivĂ€g.
Elmar Blomberg började pÄ Vattenfall 1954. Tjugo Är senare dök den lilla runda seriefiguren in i hans liv.
âDet var tillfĂ€lligheter. Min systerdotter kĂ€nde en kille pĂ„ Semic, serieförlaget. Torsten Bjarre, som tecknade Fridolf, ville inte lĂ€ngre, utan de sökte en ny tecknare. PĂ„ det viset kom jag in, berĂ€ttar han.
Det gÀllde att ge Fridolf den rÀtta rondören, och tÀnka pÄ att han Àr vÀldigt liten och dÀrför har blicken riktad uppÄt.
âDet Ă€r vĂ€ldigt viktigt att lĂ€sarna inte ser skillnad, sĂ€ger Elmar.
Men övergÄngen frÄn tecknare ett till tecknare tvÄ gick galant, och Fridolf fortsatte roa sin trogna seriepublik.
âJag började teckna serien 1974 och tecknade den fram till 1995, sĂ„ rĂ€tt lĂ€nge faktiskt. Tidningen kom ut var fjortonde dag. Det skulle vara nya teckningar till 20 sidor. Och sen var det en annan gubbe som jag Ă€rvt, Oskar, som kom ut i Ă ret runt. Det var söndagsjobbet. Jobbet krĂ€vde att man satt i arbetsrummet frĂ„n Ă„tta pĂ„ morgonen till sent pĂ„ kvĂ€llen.
Elmar Blomberg Àr sjÀlvlÀrd som tecknare. Han började redan som litet barn.
âTecknandet har alltid följt mig. Min första teckning var en man som red, och han skulle ha pipa i munnen, sĂ€ger han och skrattar lite vid minnet.
Han minns ocksÄ den första teckning han sÄlde.
âDet var pĂ„ 40-talet nĂ„n gĂ„ng, jag sĂ„lde ett naturmotiv till en distriktssköterska. Vi bodde med en sĂ„ vacker vy utanför Gnesta.
Livet började i Estland.
âJag kom över hit till Sverige 1944. Vi flydde i en bĂ„t. Vi var hela familjen. Jag har tre systrar, och sĂ„ förĂ€ldrarna.
Hur var överfarten?
âVi hade en fruktansvĂ€rd storm. Det var ingen behaglig resa. Jag tror den tog fyra dygn. Det var patrullbĂ„tar och minor utanför kusten. Men vi kom ju lyckligt fram.
Hur var det att komma till Sverige?
âDet var fantastiskt. Vi flydde i sista stund. Ryssarna var pĂ„ vĂ€g in i Estland, vi hörde mullret frĂ„n fronten.
Elmar var tolv Är dÄ. Tio Är senare började han sin lÄngvariga anstÀllning pÄ Vattenfall. Ett stadigt jobb var mycket vÀrt, och inget han slÀppte i första taget. Första Äret med Lilla Fridolf tog han tjÀnstledigt med löfte om att komma tillbaka.
âMen att fĂ„ ett jobb som Ă€r ens hobby, som man Ă€lskar... Jag tjĂ€nade dubbelt mer Ă€n vid Vattenfall. Man fick ju jobba hĂ„rt.
Sex veckor om Äret tillbringade Elmar och hans hustru pÄ Kanarieöarna, men arbetsdisciplinen var lika hÄrd dÀr.
âDet Ă€r ingen tung utrustning att ha med sig, tusch och ett pennskaft och en stĂ„lpenna.
Teckningarna skickade han hem med nÄgon betrodd turist som postade dem pÄ Arlanda.
Elmar Blomberg har Àven gjort tavlor med Lilla Fridolf-motiv som han sÄlde pÄ marknader. I hemmet finns nÄgra, liksom andra tavlor, flera av barnbarn och barnbarnsbarn som Àrvt talangen för tecknande och bild.