Elmar Blomberg, i dag 85 år, och hans fru Margaretha hade hus i Sköldinge i många år.
‒Sedan 1952. För två och ett halvt år sedan sålde vi och flyttade hit, säger Elmar som i dag bor med sin hustru i en lägenhet på Pantern i Katrineholm.
Om hur livet ser ut nu säger han:
‒Nu promenerar jag en stund på morgonen, ligger och tar igen mig, läser mycket. Tar en dag i taget. Vi har ett litet bibliotek här. Jag läser allt från kriminalare till historiska böcker. Jag läser veckotidningar och Kurren, och på helgerna har jag Svenska Dagbladet också.
När han arbetade på Vattenfall, innan han blev professionell tecknare, var tillvaron mindre bekväm. Han jobbade i kontrollrum men också ute längs elledningarna.
‒Det var ju strapatsrikt. Vi hade stora delar av Sörmland och Östergötland, så det var väldigt många linjer där det kunde bli fel i blåst och snöyra och elände. På den tiden fick man ju fotvandra i varje kraftledning och se var felet fanns, och det spelade ingen roll om det blåste småspik eller var 30 grader kallt. Det var bara att ge sig iväg.
Elmar Blomberg började på Vattenfall 1954. Tjugo år senare dök den lilla runda seriefiguren in i hans liv.
‒Det var tillfälligheter. Min systerdotter kände en kille på Semic, serieförlaget. Torsten Bjarre, som tecknade Fridolf, ville inte längre, utan de sökte en ny tecknare. På det viset kom jag in, berättar han.
Det gällde att ge Fridolf den rätta rondören, och tänka på att han är väldigt liten och därför har blicken riktad uppåt.
‒Det är väldigt viktigt att läsarna inte ser skillnad, säger Elmar.
Men övergången från tecknare ett till tecknare två gick galant, och Fridolf fortsatte roa sin trogna seriepublik.
‒Jag började teckna serien 1974 och tecknade den fram till 1995, så rätt länge faktiskt. Tidningen kom ut var fjortonde dag. Det skulle vara nya teckningar till 20 sidor. Och sen var det en annan gubbe som jag ärvt, Oskar, som kom ut i Året runt. Det var söndagsjobbet. Jobbet krävde att man satt i arbetsrummet från åtta på morgonen till sent på kvällen.
Elmar Blomberg är självlärd som tecknare. Han började redan som litet barn.
‒Tecknandet har alltid följt mig. Min första teckning var en man som red, och han skulle ha pipa i munnen, säger han och skrattar lite vid minnet.
Han minns också den första teckning han sålde.
‒Det var på 40-talet nån gång, jag sålde ett naturmotiv till en distriktssköterska. Vi bodde med en så vacker vy utanför Gnesta.
Livet började i Estland.
‒Jag kom över hit till Sverige 1944. Vi flydde i en båt. Vi var hela familjen. Jag har tre systrar, och så föräldrarna.
Hur var överfarten?
‒Vi hade en fruktansvärd storm. Det var ingen behaglig resa. Jag tror den tog fyra dygn. Det var patrullbåtar och minor utanför kusten. Men vi kom ju lyckligt fram.
Hur var det att komma till Sverige?
‒Det var fantastiskt. Vi flydde i sista stund. Ryssarna var på väg in i Estland, vi hörde mullret från fronten.
Elmar var tolv år då. Tio år senare började han sin långvariga anställning på Vattenfall. Ett stadigt jobb var mycket värt, och inget han släppte i första taget. Första året med Lilla Fridolf tog han tjänstledigt med löfte om att komma tillbaka.
‒Men att få ett jobb som är ens hobby, som man älskar... Jag tjänade dubbelt mer än vid Vattenfall. Man fick ju jobba hårt.
Sex veckor om året tillbringade Elmar och hans hustru på Kanarieöarna, men arbetsdisciplinen var lika hård där.
‒Det är ingen tung utrustning att ha med sig, tusch och ett pennskaft och en stålpenna.
Teckningarna skickade han hem med någon betrodd turist som postade dem på Arlanda.
Elmar Blomberg har även gjort tavlor med Lilla Fridolf-motiv som han sålde på marknader. I hemmet finns några, liksom andra tavlor, flera av barnbarn och barnbarnsbarn som ärvt talangen för tecknande och bild.