Socialdemokraterna var först ut, när de kongressade i Göteborg i april. Där beslutades bland annat att partiet ska föra en stram migrationspolitik, både vad gäller flykting- och arbetskraftsinvandring, få bort tiggeriet från gatorna och vinstjakten i välfärden, samt verka för ett jämnt uttag av föräldraförsäkringen. Dessutom är S med i polisbingon: 10 000 konstaplar och två nya polisutbildningar.
Stefan Löfvens största problem är dock inte politiken i sig, utan att hitta regeringspartners. Att S och MP inte kommer att kunna bilda en regering lik dagens 2018 står klart och Löfven flirtar med L och C, som meddelat att de i första hand vill regera enbart med allianspartierna. I andra hand med allianspartierna och något parti på den vänstra planhalvan. I en sådan regering kan Löfven ingå, men inte som självklar statsminister.
Miljöpartiet, som hade kongress i Linköping i slutet av maj, har valstrategin klar för sig. Miljöfrågorna ska avgöra var väljarna lägger sin röst, sa Gustav Fridolin i sitt kongresstal, vilket åtminstone passar hans språkrörskollega Isabella Lövin.
Däremot är det ovanligt att miljö och klimat i praktiken står högt upp på väljarnas dagordning, och MP:s främsta utmaning är inte att få ihop ett valmanifest, utan att få väljarna att lita på att partiets retorik och realpolitik hänger ihop. Här är flyktingpolitiken ett öppet sår, även om måndagens besked, att regeringen har enats om ett andrum för ensamkommande, är ett tillfälligt plåster.
Centerpartiet träffades i Malmö i månadsskiftet september/oktober, och verkar vilja gå till val på att alltid gå steget längre. Förutom att vara mest emot både SD och S vill Annie Lööf åtminstone retoriskt se de största reformerna på arbetsmarknaden.
Dessutom försöker C slå ihop sina roller som alliansens gröna röst och landsbygdens parti, konkret genom höghastighetsbanor och lättnader för småföretagare. På en träff med ledarskribenter i förra veckan sa Annie Lööf även att hon gärna ser att valet handlar om värderingar, som liberalism mot högerextremism.
Moderaterna har svajat rejält sedan Fredrik Reinfeldts hastiga sorti och det råder ingen tvekan om att Ulf Kristersson var vad partiet behövde. Inte för att han nödvändigtvis för en annan politik än Anna Kinberg Batra, huvuddragen i Moderaternas helomvändning efter Reinfeldteran var redan utstakade, utan för att han kan kommunicera.
På kongressen i Örebro i mitten av oktober sa flera veteraner, exempelvis Eskilstunas kommunalråd Jari Puustinen, att de äntligen känner igen sitt parti. Detta eftersom M fokuserar på de hårdare frågorna, som försvar, lag och ordning och en stram migrationspolitik, men även skattesänkningar och bidragstak finns med i programmet.
Den största skillnaden mot 2014 är dock partiets huvudbudskap. Reinfeldts var frihet. Kristerssons trygghet.
Kristdemokraterna har svängt än hit än dit under mandatperioden, vilket märktes på rikstinget i Uppsala veckan efter M-kongressen. Av den hårda tonen från 2015, när Ebba Busch Thor ville skicka Jasplan mot IS och döma IS-krigare för landsförräderi, märktes ingenting. I stället var det äldrefrågor och sjukvård som hade högsta prioritet, och KD försöker ännu en gång bli ”familjens röst”, med visst fokus på hur fler föräldrar – läs mammor – ska stanna hemma med sina barn.
Om KD får sitta kvar i riksdagen beror dock inte primärt på partiets program. Precis som i de två senaste valen kommer riksdagens minsta parti sannolikt att behöva lita till moderata stödröster.
Liberalerna tänker gå till val på integration, utbildning och jämställdhet. De två senare har ingått i partiets profil länge, men att L åter tar sats i integrationsfrågan stod klart först efter landsmötet i Västerås i mitten av november.
Nytt är att tonen är hårdare än tidigare, vilket är en nygammal idé. Minns kravet på språktest i valet 2002.
I övrigt är partiets mest konkreta idé att göra om föräldraförsäkringen, där föräldrarna får välja mellan 360 dagar med hundra procent av lönen eller 420 dagar med 70 procent. Dessutom ska större delen knytas till barnets två första år, och L är det alliansparti som mest betonar vikten av ett jämnare uttag.
Sverigedemokraternas försök att bredda sig från att vara ett enfrågeparti till ett med ett mer heltäckande program går så där. På de senaste landsdagarna, som arrangerades i Norrköping förra veckan, var det – förutom invandring, brott och straff – sjukvård i fokus.
Dock överskuggas allt annat av att SD satsar på att hamra in budskapet att de etablerade partierna tillsammans med medierna trycker gasen i botten och kör Sverige mot avgrunden.
Den dystopiska filmen som visades på fredagen var talande och Martin Strids anförande, om att muslimer inte är 100 procent människor, är inte ett enstaka snedsteg, utan bara det senaste i raden av uttalanden.
Vänsterpartiet har kongress i Karlstad i februari nästa år. Ännu är ingenting beslutat, men titeln på partistyrelsens förslag till valplattform, ”Ett Sverige för alla – inte bara för de rikaste”, ger en föraning om hur Jonas Sjöstedt kommer att låta i valdebatterna.