Så löd rubriken på ett reportage om klädmode för unga vintern 1968. Eskilstuna-Kurirens reporter och fotograf hade begett sig tillsammans med två sjuåringar till den numera nedlagda Hans och Greta-butiken i Eskilstuna för att se vad det kostade att utrusta barnen inför den annalkande vintern.
"Pojkkläder är dyrare än flickdito och det finns mindre att välja bland på pojk- än flicksidan. Vill man klä sina sjuåringar efter det senaste, i många fall praktiska modet, skulle det behövas nästan tre barnbidrag, eller 675 kronor för pojken och nästan två, 450 kronor, för flickan. Och då är varken skor, stövlar, pjäxor eller tofflor inräknade och vi har inte kalkylerat med mer än ett par ytterbyxor, ett par strumpbyxor, en mössa osv. Alla mammor vet att det går åt flerdubbelt av de här plaggen men där får man väl förutsätta att det finns gammalt att slita på och hoppas att ungen inte växt alltför många centimeter sedan förra vintern!"
Sedan följer en lång artikel signerad Yvonne Glenning som handlar om allt från den nödvändiga täckjackan, ("vad hade ungar på sig innan den kom"), byxval, ("här har de flanellfodrade jeansen blivit en riktig schlager"), till mössor, halsdukar och vantar. ("här har ju den stickningskunnige trumf på hand och kan skära ned kostnaderna").
Vad man slås av är alla de material som så noga beskrivs av reportern. Terylene, meraclon, elasta, orlon och rayon var uppenbarligen väldigt vanliga material i kläder för femtio år sedan och jag funderar på var dessa har tagit vägen. Har de bara bytt namn eller fått stå tillbaka för något lite mer naturnära kanske?