Det är en till synes pigg och alert dam som öppnar dörren när jag plingar på i Snopptorp och intrycket stämmer.
– Nu mår jag bra, men jag har varit krasslig, ända sedan i julas. Jag tappade till och med talförmågan och sökte för det, men de kunde inte hitta något fel på mig, säger Magda och skrattar.
Hon beskriver sig själv som glad och positiv - åtminstone för det allra mesta.
– Jag hänger med och än så länge är jag klar i knoppen, utbrister hon.
Som 16-åring började Magda som affärsbiträde hos slakteriföreningen på Klostergatan och jobbade även extra i en charkuteributik i Torshälla innan hon fick anställning i Saluhallen och sedermera på Ica på Rosenhällsgatan.
– Under åren i Saluhallen frös jag rejält, men annars stortrivdes jag med jobbet i affär, intygar Magda som fick ihop runt 30 år som affärsbiträde.
– Sista året jag jobbade sålde jag två ton julskinka. Chefen hade bara beställt 700 kilo så han fick åka till Örebro för att handla mer.
1950 köpte Magda och maken Yngve en liten stuga på Ängsholmen och där tillbringar vår jubilar fortfarande somrarna.
– Där trivs jag verkligen och oj vad roligt vi har haft där ute genom åren, säger Magda som fortfarande är engagerad i Ängsholmens Friluftsförenings nöjeskommitté.
Yngve lämnade jordelivet endast 57 år gammal 1978.
– Han fick en hjärtinfarkt och gick bort alldeles för tidigt, det var tufft att bli ensam.
– Men jag har haft barn och barnbarn omkring mig hela tiden och har aldrig varit intresserad av att hitta någon ny man, konstaterar Magda.
Magdas stora fritidsintresse är att sticka och väva – totalt har hon sytt upp 29 folkdräkter och även försett alla omkring sig med vantar och raggsockor.
– Numera väver och stickar jag saker som jag skänker till Röda Korset som sedan säljer dem vidare, säger Magda och visar mig en tjock packe med bordslöpare i härligt färgglada nyanser ute i vävrummet.
– Här vid vävstolen kan jag sitta en hel dag.
Lägenheten i Snopptorp köpte de redan 1963 och Magda är den som bott längst i huset.
– Och jag trivs väldigt bra här, intygar hon.
Har du några riktigt gamla vänner kvar i livet?
– Det börjar bli glest, men Doris har jag känt sedan 40-talet och vi hörs av i telefon ibland. Anna Andersson och jag träffades på en kurs där vi lärde oss sy folkdräkter 1983. Vi turas om att ringa varandra varannan dag och hör efter om vi fortfarande lever.
Hur känns det att fylla 90 år?
– Otroligt, jag kan inte förstå det.
Vankas det något firande?
– Jo då, hantverkslokalen här i huset är bokad till på lördag – Anita och Anders har fixat någonting. Det blir öppet hus från 14.00.
Siktar du mot 100 när 90-årsdagen väl är överstökad?
– Nej du, jag tar nog ett år i taget nu...