Lördagen den 8 mars har Ing Marie en utställning med sina applikationer – alla med svart ram – i en lokal bredvid Josef´s House of Blues på Careliigatan 1 i Eskilstuna. Tillägnad Pernilla.
Det finns så mycket glädje i din konst?
– Ja, för jag lägger ingen sorg i mina tavlor. Den kopplar jag bort för en kort stund när jag gör dem.
Men den stora livssorgen är grogrunden till Ing Maries skapande.
– Att göra tavlorna har varit ett av flera sätt för mig att kunna fortsätta fungera när Pernilla så plötsligt rycktes bort.
Hon råkade ut för en trafikolycka på Strandgatan.
Pernilla var 42 år när det hände. Hon brukade aldrig gå där på väg till jobbet på Sparbanken Rekarne. Men den här morgonen gjorde hon det. Av någon anledning.
Du har målat tidigare?
– Ja, jag har alltid varit konstnärligt lagd. Började med klippdockor som barn, ritade egna kläder till dem och min dröm då var att bli designer.
Men så blev det inte. Ing-Marie har fött fyra barn och har numera även sex barnbarn och ett sjunde på väg. Så hon och mannen Kent har förstås haft fullt upp med familjen genom åren. Båda utbildade sig också till mäklare när yngste sonen Pontus var född. De har drivit egen firma ihop och sen läste Ing Marie även juridik för att kunna jobba som bouppteckningsförrättare på Eskilstuna begravningsbyrå. Nu är hon pensionär, hon fyllde 65 i januari i år, och kan styra över sin tid som hon vill.
– Tidigare har jag aldrig varit nöjd med det jag skapat, men den här gången är jag det. Så det känns fantastiskt roligt att få ha den här utställningen. Av flera skäl.
Det har gått två år sedan Pernilla avled, har det någon betydelse i sorgearbetet?
– Nej. För sorgen går upp och ner hela tiden. Kommer och går i vågor. Man glömmer aldrig. Vi gråter och skrattar omvartannat i vardagen, tänder ett ljus i köket för Pernilla varje kväll. Ibland är jag den som är mest ledsen, ibland Kent, ibland något av våra andra tre barn – Joakim, Caroline och Pontus – eller Pernillas 17-åriga dotter Kajsa. Då får vi turas om att trösta varandra.
Hur är det när ett dödsfall kommer så plötsligt?
– Det blir en sådan chock, en otrolig sådan. Jag hade den känslan länge, det gick inte att ta in. Och jag sa och kände många, många gånger att; Nej, det här klarar jag bara inte, man kan inte överleva sitt eget barn. Men människan gör tydligen det, på något sätt. Och Joakim sa också när allt var som mörkast; "Mamma du har tre barn till."
Du gör Pernilla så levande genom dina applikationer, är hon levande för er?
– Ja, absolut. Hon finns här någonstans med oss. Vi har fått så många tecken på det!
Kan du berätta?
– När vi skulle välja musik till Pernillas begravning spelade vi en låt här hemma, då slutade grammofonen helt plötsligt att fungera, det har aldrig hänt tidigare. Vi tolkade det som att den musiken ville inte Pernilla ha med. När vi spelade upp de andra låtarna fungerade grammofonen alldeles utmärkt igen . . .
Familjen Erita fick också skjuta på ett dop yngste sonen Pontus skulle ha för sin lilla Ellie, begravningen kom emellan. De bytte också mellannamn, så lilla Ellie fick heta Ellie Pernilla Ingrid.
– När prästen läste upp namnen under dopet slutade mikrofonen att fungera precis när hon sa Pernilla, ingen hörde det, det blev bara en viskning . . .
Ing-Marie fortsätter:
– Året efter att Pernilla gått bort var vi i Thailand, jag stod vid strandkanten och tårarna strömmade och jag kände tydligt att Pernilla på något sätt var där. Jag sa; Pernilla, om du är här, ge mig ett tecken. Då kom en stor fjäril flygande förbi mitt ansikte, en fjäril jag varken sett för eller senare i Thailand.
I dödsannonsen fanns också en fjäril som symbol?
– Det finns ytterligare en historia bakom den som jag också berättar om under utställningen. Strax innan Pernilla avled hade jag varit på en meditationskurs där man också skulle vara tyst en hel dag. Läste då ett kapitel i en bok om att man kan se livet som en puppa, när det sedan tar slut så kläcks en fjäril . . .
– När hela familjen samlats vid sjukhussängen hos Pernilla efter olyckan och det inte fanns något hopp längre stängdes respiratorn av. Då bad vår dotter Caroline direkt; Öppna fönstret så fjärilen får flyga ut . . .
Tårar rinner igen vid minnet.
Men sen kommer leendena och skratten tillbaka hos Ing Marie.
Hon försöker se livet och döden på precis det sättet och är därmed övertygad om att en återförening existerar.
I en annan värld!