– Det är just de mänskliga mötena med både patienter, personal och kollegor som varit drivkraften under alla mina år som läkare, säger hon. Och är fortfarande. Nu när jag är så här årsrik (bättre ord i stället för gammal, vissen, snart slut...) får jag utlopp för det som timanställd på Lunds universitetssjukhus. Kortfattat följer jag med läkare på onkologiska avdelningen och med mina erfarna ögon bedömer om "rätt patient verkligen ligger i rätt säng" eller om situationen är sådan att patienten bör erbjudas samtal och remiss till palliativ enhet. Därifrån erbjuds i dag avancerad sjukvård i hemmet (asih) som utvecklats mycket de senaste åren.
Britta Stenstam är även engagerad inom ramen för "Bättre liv för sjuka äldre" i ett projekt "Uppdrag kunskap" som startades av professor Bodil Jönsson, Lunds Universitet, Maj Rom, SKL, och professor Gerd Ahlström, Vårdalinstitutet.
– Det får vi återkomma till vid annat tillfälle, fortsätter Britta.
Piggt, rappt och välkomnande öppnar Britta dörren till den stora, speciella villan på Skogvaktarvägen i Odlaren i Eskilstuna – den med alla stora jättefönster – när vi hälsar på inför hennes 70-årsdag i morgon. Som också firas just i Eskilstunavillan, även om Stenstams sedan många år främst huserar i Skåne.
– Men jag älskar Eskilstuna och det här huset. Det har jag gjort ända sedan vi kom hit 1981 och jag fick vara med och bygga upp onkologiska avdelningen på Mälarsjukhuset, fortsätter Britta med entusiasm och ett stort leende.
– Det var en jätterolig tid. Vi hade en bra ledning som lyssnade och många fick vara delaktiga.
Britta är som person gladlynt, hon skrattar och ler mest hela tiden. Det är bara när hon berättar om sin älskade lillasyster Majas bortgång i bröstcancer 2005 och moderns bortgång på våren samma år, som tårarna kommer snabbt och lätt.
– Jag saknar min älskade lillasyster – min bästa vän – så otroligt mycket. Hon var en sådan fantastisk människa. Men så här är livet. Döden finns alltid närvarande. Min syster blev 57 år. Mor blev 92 år.
Döden är en del av livet, är Brittas livsinställning.
I dag säger statistiken att en av tre får cancer under sin livstid. Ökning eller inte?
– Ingenting i statistiken berättar egentligen om en ökning. Men vi lever allt längre och då hinner fler få cancer. Vi diagnostiserar också bättre i dag. Därför vet vi att fler dör av cancer, förr dog man bara utan att man alla gånger visste vad det var. Ibland diagnostiserar vi kanske lite för mycket – vi kan hitta förändringar som kanske aldrig skulle blivit något farliga för den individen.
Livsstilsfaktorer då?
– Både ja och nej. Det är klart att det är bra att leva sunt, inte minst för hjärta, kärl och allmänt välbefinnande. Men du kan inte helt undvika riskerna för cancer.
Britta bjuder på äkta skånskt Zoegakaffe när vi träffas. Mollbergs blandning för att vara exakt. Och hon har när hon körde upp från Skåne köpt hemodlade körsbärstomater i olika färger och smågurkor.
– Det är som godis! Varsågod! (Jag får till och med en påse med mig hem.)
Du pratar mycket om mänskliga möten som din drivkraft i livet, berätta om några?
– När jag började första klass i Motala hade jag en lärarinna som hette Eva Wallerius. När så vår äldsta dotter Anna föddes och Magnus och jag flyttade till Lund och Anna skulle börja skolan, vem var hennes lärare då? Jo, Eva Wallerius. Sedan den dagen har hon och jag hållit kontakten. Hon är 85 år i dag och vi ses regelbundet. Tyvärr kommer hon inte på min 70-årsdag.
Men många andra av Brittas vänner genom åren lär dyka upp.
Kunde du tänkt dig något annat yrke än läkare?
– Ja, när Eva Wallerius frågade mig i första klass vad jag ville bli när jag blev stor svarade jag lärare (mina båda föräldrar var det), läkare eller flygvärdinna.
– Jag har haft utbildande uppdrag under mina yrkesverksamma år och jag har rest och flugit mycket, så på något sätt har jag fått med alla delarna.
Britta tar en bild på mig med sin mobil innan jag går, för att hon lättare ska minnas vårt möte. Hon vinkar glatt med hopp om återseende och jag känner mig glad ända in i själen när jag lämnar henne.