– Det var nästan helt tomt på gatan, men längst bort såg jag en liten svart prick, berättar Ulla. När pricken kom närmare visade det sig att det var Robert Strang som jag kände lite sen skoltiden.
Det var en musikafton i närheten. Ulla och Robert bestämde att gå dit tillsammans, satte sig på en klippa och lyssnade på musiken med utsikt över havet.
– Plötsligt träffades vi av amors pilar. En månad senare förlovade vi oss i mammas soffa och på min 23-årsdag på juldagen 1948 gifte vi oss. Vi hade fest hemma hos min mamma, hon gillade fester och det har jag också alltid gjort.
Hur har det varit att fylla år på juldagen?
– När jag var barn lades det alltid undan en julklapp till mig. Det var kanske inte så roligt. Men när jag blev äldre har vi alltid haft som tradition att prick klockan 13 på juldagen så skålar vi i champagne för att fira födelsedagen. Den som inte är där då, får inget.
Blir det champagne i år också på 90-årsagen?
– Absolut.
Det var snabba ryck när du träffade din man?
– Ja, men Robert berättade att han varit kär i mig redan under skoltiden och jag tyckte nu att han var en riktigt tjusig karl.
Trots kort betänketid blev det helt rätt. Ulla och Robert var kära hela det långa liv de fick tillsammans och upplevde mycket roligt, även om det stundtals var knapert med en inkomst, fyra barn att försörja och full aktivitet i hemmet.
Kristina Strang, Cina, äldst av barnen, berättar att det var kanske lite pinsamt när hon hade kompisar hemma i tonåren och föräldrarna "helt öppet" stod och kramades, eller bara tog kärvänligt på varandra.
– Vi tyckte om varandra helt enkelt, fortsätter Ulla.
Hemmet var också välkomnande för barnens kompisar.
– Alla vi barn fick hjälpa, fortsätter Cina. Det var ordning och reda. Ingen fick gå till skolan utan att ha bäddat sängen och den som kom hem först började med middagen.
Ulla Strang som föddes i mitten i en syskonskara på fem hade en far som var lärare. Det var viktigt att Ulla och hennes syskon tog studenten, som också Ulla gjorde. Det har hon fört vidare till nästa generation.
Därför är hon stolt när hon berättar att hennes barn gjort detsamma. Cina, 66, som är med när vi träffas för födelsedagsintervjun och som arbetat som rehabiliteringskonsult och på Arbetsförmedlingen i Eskilstuna under 28 år, var också den i familjen som först flyttade till Sverige. Det gjorde hon direkt efter sin student.
Sonen Lasse 63 är filosofie doktor i ekonomi och den ende som flyttat tillbaka till rötterna i Finland, han bor i Helsingfors.
Nästa dotter Susi, 62, är docent i sjukvårdskunskap på Göteborgs universitet och bor på västkusten och yngste Peter Strang är professor i palliativ medicin, bosatt i Stockholm och har skrivit flera böcker.
Ulla går till sin bokhylla och hämtar några titlar; "Så länge vi lever" och "Livsglädjen och det djupa allvaret".
– Peter skriver väldigt lättsamt och nära, så det är inga svåra texter att ta till sig, säger hon.
Man kan ana att titlarna har att göra med Peters uppväxt i en kärleksfull familj och där livsglädjen stått högt i kurs.
Har du alltid varit så livsbejakande Ulla?
– Jag tycker att jag haft ett underbart och jätteroligt liv. Visst har sorger funnits, det gör det väl för alla. Men det är bättre att vara glad än att sura hela dagen. Jag har också alltid varit nyfiken och velat lära nytt i livet.
Ulla Strang är duktig på språk. Hon har läst finska i åtta år, tyska i sju år, engelska i tre och svenska i tolv. Och hon är en hejare på att tyda svåra stickbeskrivningar. Hon hämtar en fantastisk vit, stickad kappa som ett av barnbarnen ska få.
Hur gick det till när du och Robert kom till Eskilstuna?
– Robert jobbade på en firma i Finland som sålde kaffekoppar. Så erbjöds han flytta med företaget till en annan stad i Finland. Men då satte jag käppar i hjulen, fortsätter Ulla. Jag sa; nej, då flyttar vi till Sverige istället.
Ulla kontaktade dottern Cina som redan bodde i Eskilstuna. Hon bad henne leta efter ett boende. Cina hittade ett radhus i Röksta, hon beskrev det på telefon. Och här togs snabba beslut i gen.
– Vi bestämde oss utan att ha sett radhuset. Men det blev bra och vi bodde där i 35 år.
När gick du i pension?
– När jag var 63 år och hade jobbat på Mälarsjukhusets infektionsklinik i Eskilstuna i 13 år. Innan det var jag på Lantmäteriet.
Då började det ännu mer "sorglösa" livet för Ulla och Robert, berättar hon. De tyckte mycket om att resa och besökte bland annat alla Europas huvudstäder och det var på Rhodos, Cypern och Kreta bland annat.
Skål!