Det var idrott för nästan hela slanten som gällde för Thomas när han växte upp i Mora och 1970 fick han vara med om många unga killars dröm – en seger i tv-pucken med Dalarna.
– Ett roligt minne förstås, konstaterar Thomas, som hade bland andra blivande storspelarna Göran Högosta, Roland Eriksson och Pirro Alexandersson som lagkamrater.
– Flera i laget stack över Atlanten och spelade i NHL, men jag valde att ta en kortare väg över sundet och blev proffs i Köpenhamn. Det var en rolig upplevelse, men det var inte så stora pengar, säger Thomas och ler åt sin sejour i danska ligan 1977-78.
Han nådde i A-laget i såväl hockey- som fotbollslaget hemma i Mora där det blev ett par säsonger i högsta serien med Mora IK och fotbollens dåtida division tre med IFK Mora.
– Jag hade svårt att välja sport och dubblerade under flera år, säger Thomas som även hann med en hockeysäsong i Malmö IF innan han lite slumpartat hamnade i Eskilstuna.
– Jag hade en klasskompis på idrotts- och fritidsledarutbildning i Östersund som fick ett konsulentjobb hos Linden och han tipsade mig om att även Verdandi sökte en, förklarar Thomas som blev kvar på Verdandis kansli i nio år.
Yrkeskarriären fortsatte med drygt tio år som brevbärare innan vår jubilar fick sin nuvarande anställning som vaktmästare hos kommunen 2002 där han trivs och känner att han gör nytta.
– Jag trivdes väldigt bra som brevbärare också, det var mer beting på den tiden och man hann skjutsa ungarna till sina aktiviteter på eftermiddagarna, säger Thomas.
I februari 2010 träffade Thomas blivande hustrun Lisbeth på Eskilstuna Ölkultur – bara fyra månader senare fick hon en stroke – en rejäl sådan som bland annat gjorde att hon tappade talet.
– Thomas tog närståendeledighet och var hemma med mig, då förstod jag att han var något att behålla, säger Lisbeth och bjuder på kaffe med sjukt god äppelpaj och vaniljsås.
Bara 14 månader senare var det Thomas tur att drabbas av en stroke (allt för jämställdheten, ler han) – men det tog sin tid innan sjukvården förstod vad det var.
– Jag hade sprungit en halvmara innan vi åkte till Turkiet och där fick jag svår huvudvärk och kände mig hängig. Jag sökte sjukvård både i Turkiet och när vi kom hem, men de trodde att det var vätskebrist. Efter en vecka åkte jag till akuten och blev röntgad, det var mitt femte läkarbesök och först då upptäcktes stroken, säger Thomas, som därefter började undra varför han hade drabbats.
– Jag hade ätit kortisontabletter mot bihålebesvär och med största sannolikhet var det tabletterna som orsakade stroken. Jag anmälde det hela till läkemedelsförsäkringen och efter några månader hade min teori besannats, fortsätter Thomas och ser nöjd ut.
I dag jobbar både Thomas och Lisbeth 75 procent.
– Orken är sämre, jag är mindre stresstålig och blir det för mycket input blir jag hjärntrött. En del begränsningar i det sociala livet är ju också en följd, vilket inte alla förstår, säger Thomas.
I dag spelar Thomas bordtennis med gamla brevbärarkompisar och förre elitspelaren Christer Johansson två gånger i veckan, tar då och då ett lättare joggingpass och spelar golf när det inte är för varmt.
– Någon form av fysisk aktivitet är ett måste för mig varje dag, en dröm är att kunna hoppa över träningen för en dag – och ändå må förhållandevis bra, säger Thomas.
För tio år sedan "flydde" vår jubilar till Rom på födelsedagen, men den här gången blir det kalas hemma i huset de köpte 2010.
– Det blir öppet hus här hemma – skriv att folk är välkomna från 14.00 så att det inte dyker upp någon på morgonen, säger Thomas.
Klart vi gör.