Han är inte mogen för pensionering riktigt än och håller i gång dansbandet Sven-Erics som han varit en del av i många år, och även om det var många år sedan han lämnade Eskilstuna så återkommer han gärna. Om inte för annat så för att på plats hålla koll på hur City och Eskilstuna United sköter sig.
Musikanter brukar kanske inte vara särskilt sportintresserade, men det har Åke helt enkelt missat. Han lyssnar på det som känns rätt. Och han är i grund och botten positiv och oftast glad och ruskar av sig eventuella motgångar för favoritlagen med en axelryckning.
Det går väl kanske bättre nästa gång då, svårare än så borde det inte vara.
Många gånger påminner vardagens alla dråpliga situationer om en rolig historia som han undrar om man hört förut.
– Jo men du vet vad optimisten sa som föll högst upp från Eiffeltornet när han kommit halvvägs..?
– Jamen så här långt har det ju gått bra...
Musikerkarriären drog igång ganska snart efter skolan. Han var med och bildade Music Man, som bland annat bestod av Harrys dotter Katarina Brandelius, och han minns fortfarande känslan av att få kvittera ut ett gage på 3 kronor. Och det var inget hela bandet skulle behöva dela på, det var verkligen 3 kronor per person i bandet.
När det var dags för nästan samtliga medlemmar att göra lumpen rann det hela ut i sanden och efter muck hette projektet Popsiders och sedan blev det Paul Dennis.
Här blev han kvar i fyra år, men blev sedan värvad av den avsevärt större orkestern Sven-Erics.
– Det kändes som ett bra steg att ta. Men det roliga var att jag nog trodde att vi skulle få chansen att repa ihop några gånger innan vi skulle ut och lira.
– Jag frågade när vi har första giget, hoppades på ett par veckor längre fram i tiden men fick svaret i morgon kväll.
Åke rycker lite på axlarna. Det hela gick ganska bra ändå.
– Det kom ett par låtar som jag helt enkelt inte hade något grepp om alls, men det går att lösa, det var bara att skruva ned volymen på gitarren och "mima" med.
Det här var på den tiden då dansbandsbranschen var på väg att slå ut i full blom, och då många dansband täljde guld med smörkniv.
Även så Sven-Erics som hade flera framgångar på svensktoppen och hade kalendern mer eller mindre fullbokad för flera säsonger framåt.
Men det var då och nu är nu.
I dag blommar dansbanden under dansbandsveckan i Malung dit publiken fortfarande strömmar i mängder. Tiotusentals kommer i början av juli för att lyssna och dansa till sina favoritorkestrar.
Åke är uppriktigt ledsen för att dansbandsbranschen i stort inte riktigt har förmått klara motgångarna som följde efter de gyllene 70- och 80-talsåren och främsta orsaken till olyckan är enligt honom solklar:
– Det är alla gamla fina ställen som bestraffats med mervärdesskatt och som tvingats slå igen. I dag är konkurrensen mycket hårdare bland de få ställen som finns kvar.
– Titta bara på läget i Eskilstuna. Råbyhallen fick slå igen. Barva är väl kvar ännu...
Favoritinspiratören rent musikaliskt är förstås Hank Williams och The Shadows och har alltid varit.
– Vi har till och med mötts ett par gånger och jag fick ett par uppskattande meningar för min första soloskiva. Det värmde.
Det är det som fyller honom med mest stolthet - soloskivorna. De där plattorna som han gav ut på Börje Forsbergs skivbolag Tyfon, och som sålde bättre än bra och framför allt då utomlands.
På frågan om musikanten dansar själv drar han efter andan och ser för en gångs skull inte helt obesvärad ut.
– Ja, jo, det gör jag väl, om jag måste. Men det ska helst vara en slow fox i så fall. Allt det där med snabbt tempo går bort för min del.