– Men nu är allt mycket, mycket bättre, säger Maria Söderlund. Även om det varit jättejobbiga år att ta sig igenom.
– Jag känner mig som mitt i livet – att det är nu jag LEVER – även om jag bara fyller 30.
Maria är Eskilstunatjej, äldsta av tre systrar, som gått i skolan i Hållsta, Fröslunda och Lagersberg bland annat.
På Rinman gick hon först IV-programmet och sen ett kombinerat program med inriktning lokalvård och kök.
– Att gå fem år på gymnasiet var perfekt för mig. På Rinmangymnasiet var alla helt underbara. Jag kom ifatt och fick jättebra hjälp med min dyslexi. Allt lossnade.
När fick du veta att du hade det?
– I första eller andra klass. Jag har haft jättejobbigt med att läsa och skriva under alla uppväxtår, även om jag fått bra hjälp. Jag låg efter alla andra och naturligtvis var det jättejobbigt för självkänslan. Jag var riktigt låg en period.
– Men nu är jag så stolt över att jag klarat av gymnasiet, tagit studenten, har en utbildning och redan som 21-åring fick jag fast jobb som lokalvårdare inom Kommunfastigheter.
Ett jobb som Maria trivs jättebra med.
– Att städa är min grej. Jag tycker jättemycket om det.
Fint hemma också?
– Ja, visst kan jag ha stökigt i perioder, men tycker verkligen om att göra fint.
När hindret med dyslexin var över kom dock för 1,5 år sedan en ny motgång. Maria ramlade av en häst hos en kompis i Västermo strax efter nyår 2014. Hon föll så illa att hon bröt överarmsbenet. Ett komplicerat brott som gjorde att hon opererades, det sattes in skruvar och platta i armen, men tyvärr skadades också en nerv så hon tappade känseln helt i armen och sedan har kopplingen till handen, i synnerhet tummen, försvunnit. Hon har inte kunnat jobba sedan dess. Varit sjukskriven.
Du har handen i gips?
– Ja, de har tagit en sena från underarmen för att försöka återskapa funktionen i tummen igen.
Samtidigt som ridolyckan hände, hon var opererad och inte hade någon känsel i armen, förlorade gripförmågan i handen och tappade framtidstron, fick hon reda på att hon var gravid.
– Det känns som om Anton – som fyllde 1 år 10 september – kom som "plåster på såren" Utan honom hade jag varit mer deprimerad.
Men förstås har det varit mycket jobb för in sambo, för jag har ju inte kunnat sköta och lyfta Anton på samma sätt som jag vill.
(I torsdags fick Maria dock ta bort gipset, hand och arm är stel hälsar hon, men läkarna säger att hon ska återfå handlingskraften i arm.)
När träffades du och Martin?
– För nio år sedan. Och vi förlovade oss 1 augusti och planerar att gifta oss.
Beskriv dig själv med tre ord:
– Glad, spontan och skrattar mycket.