– Mamma var inte alls förberedd på trillingfödsel, säger Åsa Ekengren och Lena Norman Brattberg som var två av de tre som låg i magen. De är numera bosatta i Torshälla. Trillingsystern Eva Norman bor i Stockholm.
– Det har inte sagts någon gång – men man kanske kan ana – att mor och far önskade sig i alla fall en pojke när vi blev till som "sladdisar". För när vi låg i magen hade vi redan två storasystrar; Solveig som då var 14 år och Britt-Inger som var 10 år, berättar Åsa och Lena när de besöker oss på redaktionen. Eva träffar vi på telefon.
Och uj vad de pratar och skrattar, berättar, minns och kommer med små anekdoter. På norrländska. Det smittar härligt! Eva har dock stockholmsdialekt efter 20-talet år där.
– Men så fort jag träffar mina systrar, kommer norrländskan fram igen, säger Eva.
Hur var uppväxten?
– Det var alltid mycket folk runt oss, man var aldrig ensam och det var många som skötte om oss – våra storasystrar om inte annat. Eftersom det är ovanligt med trillingar var vi i tidningen fler gånger, Norrbottens-Kuriren bland annat.
– Det är klart att det har påverkat vårat självförtroende att blivit så "sedda". Något som vi sen burit med oss i livet.
Åsa var först ut av trillingarna, hon vägde runt 2 400 gram och hade då delat ägg med Eva som kom därnäst och vägde 2 300 gram. De är alltså enäggstvillingar och tvåäggstvillingar till Lena som växte i eget ägg och vägde 3 010 gram vid födseln.
– Mamma hade alltså nästan 8 kg barn i magen! Det måste ha varit jättetungt. Det finns knappt några bilder på henne, för hon ville inte bli fotograferad under graviditeten. Hon var alltid mycket mån om sitt utseende och att hålla sig i form. Men vi har sett ett litet foto på 7x4 cm där man bara ser huvudet på henne och kappan som står rätt ut redan under hakan . . .
Trillingarna berättar också att de som barn nästan alltid blev kollektivt behandlade, i synnerhet Eva och Åsa som är enäggstvillingar. Omgivningen orkade helt enkelt inte ta reda på vem som var vem, utan man sa bara trillingarna.
Som barn betraktade de sig också själva ofta som en person. Kunde säga till mamma; "Vi har ingen att leka med".
– Men ni har ju varandra sa hon allttid då. Men det tyckte inte vi, vi var ju bara en och ville ha lekkamrater. Fast när vi väl lekte med någon annan och vi kanske kivades om något höll vi alltid ihop och då var det bra att utnyttja att vara tre mot en i stället.
Eva, Åsa och Lena fick dock inte tre av allt när de var barn, minns de vidare. Utan fick en av dem en docka, så fick de dela på den och mycket av kläderna sydde mamman själv och senare de själva.
De minns också en annan grej att när storasyster Britt-Inger fyllde 16 år och skulle ha sitt första föräldrafria party hemma, så ingick liksom trillingarna i planen. För de fick vara hemma.
– Mamma trodde kanske det skulle lugna ner tillställningen . . . .Men det tror vi inte det gjorde.
Trillingarna som var 5-6 år då minns i alla falla att det var väldigt många ungdomar i huset, det var livat och det var många som var med när trillingarna skulle i säng.
– När vi blev äldre blev det kanske mer en börda att vi betraktades som en person, fortsätter Eva. Det hör ju till tonåren att man vill bryta sig loss. Och det gjorde vi också, en och en i taget.
Eva är den som stannade längst i Luleå, utbildade sig där och drog sig inte vidare söderut förrän på 1990-talet. Lena stack först, redan som 19-åring som au-pair i Florida. Sen bodde hon i många år i Linköping innan hon hamnade i Eskilstuna för att hon fick jobb på Volvo. Åsa flyttade också nedåt och hamnade rätt nyligen i Torshälla, ett stenkast från Lena.
– Inte trodde vi väl att vi skulle bo grannar i livet igen.
Mamma Betty och pappa Bertil är dock borta vid det här laget. De dog åren efter varandra, 2011 respektive 2012, 83 respektive 85 år fyllda. Men förhoppningsvis bevittnar de stolt sina döttrars 50-årsfirande i dag från sin nuvarande position.
Hur firar ni?
– Vi har redan firat en gång hos Eva i Stockholm förra helgen, eftersom hon ska resa bort, säger Åsa och jag firade den gångna helgen.
Lena väntar med sitt firande till senare i sommar.