Uppväxten skedde på Gräsö i Roslagen i en syskonskara på tolv, varav två dog redan som små.
— Och nu är det bara jag kvar i livet, fortsätter Gunborg. Men jag hade en syster som levde tills hon blev 95.
Hur var barndomen?
— Den var bra. Jag gick sex år i skola på Gräsö och promenerade som barn fram och tillbaka (en mil om dagen) till skolan. Visst var det speciellt att bo på en ö, det fanns ingen väg på ön, men det fungerade bra och vi hade tillgång till färsk fisk som barn, även om vi inte åt det varje dag förstås.
I ungdomen träffade Gunborg sin blivande man Anders. Han hittade gården Ostra på vägen mot Sundbyholm utanför Eskilstuna och paret flyttade dit 1946.
— Vi gifte oss i Sundby kyrka i juni samma år.
Och i samma kyrka var Gunborg senare kyrkvärd i 40 år och sjöng i dess kyrkokör.
— Jag har fått medalj för alla år som kyrkvärd i Sundby kyrka, fortsätter hon.
Paret Jonsson drev Ostra gård under många år. Gunborg berättar att hon som bondhustru mjölkade kor i tiotalet år, det fanns också hästar, höns och grisar förutom kor på gården. Paret hade även en maskinpark och utförde bland annat grävjobb.
Nu har sönerna Ingvar och Roland tagit över gården. Båda bor också alldeles intill Gunborgs lite mindre Näshultastuga som byggdes på slätten nedanför Ostra gård i början av 90-talet. Barnbarnen bor också runtomkring. 2004 gick hennes man Anders bort. Då hade de nästan varit gifta i 60 år!
I dag är Gunborg sambo med Sven Andersson, också han änkling, som hon träffade genom gemensamma bekanta för en tid sen. De klarar sig själva, har ingen hemhjälp och är till och med fortfarande bilburna.
När vi kommer på besök inför 90-årsdagen finns ett före detta dagbarn till Gunborg, Erika Lundkvist, på plats.
— Vi trivdes så bra ihop Erika och jag när hon var liten. Hennes mamma var lärare, jag kände henne och sa vid ett tillfälle; "lämna Erika hos mig när du ska till jobbet". Det är det bästa jag har sagt . . .
Erika tycks också nöjd med sin dagmamma.
— Gunborg har varit som en farmor eller mormor för mig. Jag var väl här mellan jag var två till fyra år. Jag fick vara med Gunborg i allt hon gjorde och vi var ofta ute i skogen med hennes hund Alva.
I dag är Erika som bor i Eskilstuna inne på sitt 34:e levnadsår, men hon håller regelbunden kontakt med Gunborg och hälsar på. Hon hjälper henne bland annat nu inför 90-årsdagen.
Hur känns det att fylla 90, Gunborg?
— Vi har det bra. Jag är glad för varje dag och vad som väntar får vi se . . .