Kaffe och brödfat står på vardagsrumsbordet när jag kliver in hos Sture i Örsta en dryg vecka före högtidsdagen och tvillingdöttrarna Margareta och Christina är på plats.
– Båda två bor här i krokarna och det känns bra, säger Sture.
Att vår jubilar skulle ägna sitt yrkesliv åt lantbruk var inge högoddsare då såväl hans far som farfar valt den banan och redan som knodd fick Sture hjälpa till att gallra rovor och morötter där hemma.
– Men jag tog ändå realexamen innan jag började arbeta på allvar, säger Sture och med ett leende på läpparna svarar "nästa fråga" när jag undrar hur det gick för honom i skolan.
Sture jobbade hemma på gården fram till 1956 då pappa Conrad gick bort och sonen tog över ruljansen.
– Jag hade både djur och spannmålsodlingar, säger Sture och beskriver jobbet som omväxlande och roligt, men tufft i perioder.
– Det har varit en otrolig utveckling inom lantbruket under de här åren. På den här gården jobbade drygt 40 personer för 100 år sedan, i dag är det ett enmansjobb, konstaterar han.
Blev du rik på lantbrukeriet?
– Nej du, men taxeringsvärdena har ju höjts en del genom åren.
Blivande hustru Berit var också från trakten och Sture visste vem hon var långt innan de blev ihop 1948.
– Hon var duktig och tog väl hand om både mig och döttrarna, säger Sture om Berit som lämnade jordelivet efter cancersjukdom 1986.
– En tuff omställning efter nästan 40 år tillsammans, säger vår jubilar.
Sture har alltid varit intresserad av skytte och när tvillingtjejerna var 12 år tog han med dem till skjutbanan i Stenkvista.
– Pappa lärde oss grunderna och vi blev bitna direkt, säger Christina.
– Och det gick bra för oss också, säger Margareta.
Något man lugnt kan säga då tvillingarna snart blev bofasta i landslaget, tog VM-medaljer, nästan 100 SM-guld totalt individuellt och i lag samt deltog i olympiska spelen i Los Angeles 1984 där de kom på nionde respektive 14:e plats i gevärsskytte.
Även Sture fick uppleva två olympiader som ledare för skyttelandslaget – nämligen det i Montreal 1976 och Moskva fyra år senare.
– Roliga minnen förstås, säger Sture som var landslagsledare i drygt 15 år.
I dag arrenderar Sture ut åkermarken, men skogsbeståndet har han kvar och ser till att det sköts på bästa sätt.
– Jo då, jag är fortfarande ute i skogen och spanar till och från, säger Sture.
– Pappa är jättepigg, så sent som i går var han hemma hos mig och körde tio kärror jord, säger Margareta.
När jag undrar vilken typ av människa Sture är svarar han "relativt glad".
– Han gillar att skoja och har alltid något skämt på gång, inflikar döttrarna.
Som ung var Sture aktiv i IFK Eskilstunas friidrottssektion och är sedan många år medlem i Gamla IFK:are som träffas på Balsta en gång i veckan.
– Men det är ju helt bedrövligt att fotbollskillarna åkte ner i division fyra här om helgen, det är verkligen inte som förr, säger Sture med en djup suck.
När döttrarna berättar att de närmast bodde i ladugården när de var små och att de kunde både namn och stamtavlor på gårdens kossor skrattar trion tillsammans.
Nog märks det att de trivs ihop alltid och jag är helt säker på att Margareta och Christina ser till att Sture får en minnesvärd 90-årsdag.