"Det ska bli roligt att se delar av ens liv träffas"

Dagarna går. De fylls med allehanda innehåll utan forcering.– Jag tittar på klockan då och då och tänker: hinner jag det där . . .

Harald Åström 90 rosen2.jpg

Harald Åström 90 rosen2.jpg

Foto:

Personligt2014-08-02 06:00

Harald Åström, pensionerad lektor, är en förnöjsam, intellektuell och tålmodig 90-åring. Säkert bekant för många som gått på S:t Eskils läroverk där han var svenska- och engelskalärare åren 1956-1989.

Harald är fortfarande bosatt i det vitrappade huset nära Mesta IP dit han och familjen flyttade redan 1966. En familj som han genom åren tragiskt förlorat delar av.

Det måste ha varit tungt!

– Ja, det var hårda slag. Först dog min fru 1977 när hon var 50, sedan min äldsta dotter 1981 när hon var 22 år. Men vad ska man göra? Det är bara att acceptera när sådant inträffar. Jag tänkte att nu behövs jag ännu mer för mina två döttrar som är kvar. Och så fick det bli!

Döttrarna som var 9 och 15 år då är nu 52 respektive 46 år bor i dag i Stockholm och Edinburgh.

– Och så har jag två barnbarn.

Hur ser din vardag ut i dag?

– Dagarna börjar inte särskilt tidigt, runt 08.00 ungefär, berättar Harald.

Han äter frukost och läser Eskilstuna-Kuriren noga (där Harald även är krönikör och recensent på kultursidorna då och då) och sedan Dagens Nyheter.

– Sen är det dags för lunch och så ser jag efter om något behöver göras i min stora trädgård, som att klippa gräs till exempel, eller om något ärende behöver uträttas.

Harald har bilen parkerad utanför husknuten.

Korsordslösande tar också tid och Harald som är litteratur-, konst- och musikintresserad konsumerar även en del av den varan.

Föräldrarnas piano – om än ostämt – står i vardagsrummet och fiol började Harald lära sig spela när han gick i pension. En utmaning som förverkligades genom lektioner för Olga Palmer.

– Men fiolen som jag ärvt av min kusin blev tyvärr stulen under ett inbrott här i huset på 90-talet. Sen dess har jag larm.

Harald är också väldigt idrottsintresserad. Fotbolls-VM den gångna sommaren har han sett mycket av.

Favoritsport?

– Längdskidåkning, men inte masstart i så fall, utan femmilen eller liknande när åkarna en och en är ute i spåret och kämpar. Det är så vackert.

Träffar du ofta vänner och bekanta?

– Nej, inte särskilt ofta. Men vi hörs på telefon desto mer. Och före detta lärarkollegorna Lars Elfving, Mats Höök och jag spelar på V75 varannan lördag.

Vinner ni något?

– En och annan småsumma då och då.

Harald Åström föddes och växte upp i Luleå. Hans mor och far dog redan när de var 62 respektive 65 år. Harald hade då flyttat till Stockholm för att börja studera.

– Min mor undrade innan dess vad det skulle bli av mig. Jag kunde inte ta anställning på Järnvägen som far för jag var närsynt, men Posten kanske, funderade hon.

– Det enda jag visste var att jag inte skulle bli lärare . . . Men bäste vännen Lars Bäckström inspirerade mig att börja läsa på Stockholms högskola. Och eftersom jag var intresserad av språk började jag läsa engelska 1943-44 och senare svenska.

Harald tyckte om studentlivet. Vid det så kallade humanistbordet träffade han en dag Birgitta Grek från Eskilstuna. De blev ett par. Men så dog Haralds föräldrar 1950 och han fick lov att flytta upp till Luleå igen, ta hand om lägenheten, och Harald och Birgitta bosatte sig också där under ett år. Paret gifte sig samma sommar och flyttade sen tillbaka till Stockholm, till Malmskillnadsgatan.

– Det var i en trevlig liten etta med kokvrå, minns Harald. Min fru jobbade på polisen då – som spion! – och jag fortsatte att studera vid Stockholms högskola och skrev en lic-avhandling om HC Andersen.

Men så ringde JA Selander 1955, dåvarande chefredaktören på Eskilstuna-Kuriren, och erbjöd Birgitta en fast anställning som reporter på tidningen.

– Han lovade oss också en nybyggd lägenhet i kvarteret Örtagården på Klostergatan i Eskilstuna.

Harald kom till Eskilstuna ett år efter Birgitta. Han letade upp högre allmänna läroverket, eftersom han redan i både Luleå och Stockholm provat på lärarrollen och på S:t Eskil välkomnades han som lärare redan till höstterminsstarten 1956.

– Först då började jag ana att jag nog ändå skulle passa som lärare, att det skulle bli mitt yrke.

Så du har trivts?

– Ja, jättebra. Jag har haft så många trevliga klasser genom åren. Undervisningen har varit det bästa. De långa arbetsdagarna med allt rättande av prov och förberedande av nya lektioner hemma på kvällarna, har jag tyckt sämre om.

Ser du fram emot 90-årsfirandet?

– Ja, både ock. Det ska bli skönt när det är över, men samtidigt bli roligt att se vänner från olika delar av ens liv träffas. Min dotter Ulrika och min särbo Margareta har hjälpt mig arrangera och vi har bjudit in ett 40-tal gäster. Det kan bli jättebra, eller inte. Vad vet jag.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om