Det finns en jordnära och uthållig ådra hos Tony Bird, tycks det. Men så är han också född i oxens tecken som präglas av just pålitlighet, trygghet och tolerans.
– Jag kan inte så mycket om oxens tecken, men en del stämmer nog ändå, säger Tony när vi ses. Framför allt har jag lätt att anpassa mig till olika människor i olika generationer och i olika situationer.
Tony är också väldigt känslig (ett annat av oxens drag) kommer det fram långt senare. Han gråter lätt.
– Men många tror i stället att jag är sur eller "stöddig". Det får jag ofta höra. Jag har tydligen den uppsynen.
Hur känns det att fylla 50?
– Jag känner mig fortfarande ung, men inser att jag samtidigt är lika gammal som jag tyckte "gubbarna" i den här åldern var när jag var i 20-årsåldern.
Framtid?
– Tänker inte på den, utan försöker leva här och nu. Det som händer det händer.
Inställning kan nog vara naturlig, eftersom Tony redan förlorat sina båda föräldrar, senast mamma Britt-Louise i alzheimer och för några år sedan pappa Bill i cancer.
Vi ses på Kurirens redaktion inför 50-årsdagen för det är nämligen Eskilstuna-Kuriren som varit Tonys arbetsgivare sedan 1983. Han började som budis/springsjas, hamnade därefter på sätteriet, senare blev han sportredigerare och är i dag biträdande produktionsledare på annonsavdelningen.
– Jag har alltid trivts på Kuriren, därför har jag blivit kvar, även om jag förstås haft mina "svackor".
Under "svackorna" har Tony funderat i banorna att bli idrottslärare. Kanske får han utlopp för ledarrollen i och med sitt stora idrottsintresse och att vara tränare för Hällbys damlag – ännu en säsong.
– Jag slutar nästan efter varje avslutad serie. Men sen när vårvintern kommer brukar det låta i föreningen; "Ring Tony, han ställer alltid upp. . . "
Men du tycker det är kul?
– Ja, absolut. Jag började när vår dotter Linda gick med i Hällbys 87-lag. Det har varit jättemånga roliga år med det laget, vi hade en härlig föräldrasammanhållning om inte annat.
Höjdpunkter?
– Gothia och Dana cup.
Sen blev det tränaruppdrag med Hällbys herrlag tillsammans med Ulf Johansson "Pajen" under några år. Tony spelade själv fram till han var 37 år.
Skadad sen?
– Nej, jag har varit befriad från skador. Spelade forward och var en riktig målspottare, men mina kompisar brukar reta mig för att jag "gick ju aldrig in i några närkamper" därför fick jag heller aldrig några skador . . .
Tony var även domare ett tag. Men då blev det nästan för mycket och han höll på att gå in i väggen. I dag är det enbart Hällbys damlag i division II som gäller. Målet är att placera sig på övre halvan, de är nykomlingar i division II och Tony tycker tjejerna är riktigt, riktigt duktiga och har utvecklats under de senaste fotbollssäsongerna.
Tony nämner också flera gånger att han hellre tränar tjejer än killar.
– Visst jag saknar omklädningsrumssnacket, för där kan jag ju inte få vara med. Men annars tycker jag man som tränare får mycket mer tillbaka av tjejer än av killar.
– På flera plan kan jag identifiera mig mer med deras känslor.
Du beskriver dig som känslosam?
– Ja, absolut. Jag gråter väldigt lätt. Ett exempel är en fotbollsavslutning, jag skulle hålla tal och hade skrivit lite om varje tjej i laget. Det höll i två minuter, sedan började jag gråta. Det tog väldigt lång tid att ta sig igenom talet. Men det gick till slut.
Och din fru Lena tycker det är ok att du är borta mycket med fotbollen?
– Ja, när jag tränar laget är hon med sina väninnor eller gör något annat.
Ni fick barn tidigt?
– Det var så då. Jag var 23 och Lena 22 när Linda föddes.
– I dag är vi glada för att ha stora barn. Nu kan vi satsa på oss själva. Resa om inte annat.
Lena betyder mycket för dig?
– Ja, absolut. Vi kompletterar varandra och har en bra och stabil relation. Hon fixar mycket och var ett stort stöd nu senast när min mamma dog om inte annat.
Tony älskar sol och värme. Så nu under 50-årsdagen är han på spanska solkusten, i Nerja närmare bestämt. Kanske blir det någon mindre fest hemma senare.