De första åren i sitt liv bodde Gunnar hos sin farmor i Almtorp, men när han var 16 år flyttade familjen in i det nybyggda huset ett stenkast därifrån.
– Jag hjälpte pappa att bygga det här huset, säger Gunnar när vi hälsar på honom en förmiddag i mitten av mars.
Han gick sju år i Roxnäs skola och det var inte skolskjut som gällde på den tiden.
– Nej du, vi fick vackert gå till skolan, säger Gunnar och garvar.
Redan som liten knodd fick han hjälpa till med allsköns göromål där hemma.
– Jag hjälpte farfar i skogen och hjälpte även till i jordbruket, intygar han.
På den lilla fritid som fanns var det idrott som gällde.
– Jag spelade vänsterytter i Almtorps fotbollslag och vi hade heta duster mot Solvik på somrarna. På vintern spelade vi hockey på Väsbyvikens is. Jag minns att jag sköt pucken rakt ner i ett uppborrat hål i isen en gång, det var inte populärt, säger Gunnar.
När jordbruket inte lönade sig längre började vår jubilar som godsarbetare på Nyby – där han blev kvar till pension ungefär 35 år senare.
– Jag var även med om att bygga golfbanan här ute 1960 och när den var klar letade vi bollar som folk slagit bort. Man kunde få två kronor för de finaste bollarna, säger Gunnar.
Tidigare i vintras ramlade Gunnar ner i smörjgropen ute i garaget – han föll så illa att han bröt armen.
– Efter operation fick jag en eller två strokes eller om det var tior så nu har jag både ett ben och en arm som inte hänger med riktigt, säger Gunnar.
– Och så får jag inte köra bil längre, fortsätter Gunnar.
Han har varit sambo med Gertrud i 45 år innan hon blev dålig och flyttade till Måsta Äng.
– Det är klart jag saknar henne, men jag åker dit och hälsar på ibland.
Nu får Gunnar hjälp av grannfrun Anne-Lise Persson som tittar in hos sin granne tre gånger om dagen och på ideell basis fixar mat och annat.
– Jag har jobbat äldre i många år, säger Anne-Lise som sitter med vid vårt samtal.
Hur känns det att fylla 85 år?
– Innan jag föll i gropa kände jag mig som 60, men nu känner jag mig gammal.
Blir det något firande?
– Det kan nog hända att någon dyker upp. Jag har några gamla kompisar kvar, men de flesta är borta.
När vi ska gå ut för att fotografera Gunnar på förstutrappen drar han några sköna fräckisar – men vi spar dem till ett annat tillfälle.