– Ellen bjuder alltid på sig själv och har tid för andra, hon glömmer aldrig någons födelsedag och hon skickar alltid vykort.
Det säger Ulla Boström som är gift med Ellens lillebror som också bor i Åker. Ulla kommer över när vi är där för att hjälpa Ellen med lite av födelsedagsbestyren.
Du trivs i Åker Ellen, varför?
– För att folk är som folk här helt enkelt.
Och det är nog inte många på den lilla orten som inte vet vem Ellen är, för hon har bott här sedan 1953.
Det var kärleken – Bertil "Småland" Nilsson – som förde henne dit.
– Vi träffades hos SSU i Strängnäs under ungdomens dag. Jag var 23 och Bertil var 30, så man kan säga att vi visste vad vi gjorde när vi gifte oss 1953 i Aspö kyrka och direkt flyttade till Åker för att Bertil arbetade som masugnsarbetare här.
Ellen själv föddes vid Kvicksta gård i Toresund och flyttade därefter nästan varje år som barn (Härad och Fogdö bland annat) för att pappan var ladugårdsarbetare respektive trädgårdsmästare.
– Jag gick i sex olika skolor under uppväxten, fortsätter hon.
Ellen är född i mitten av en syskonskara av tio barn (åtta är fortfarande i livet) och själv har hon fött fyra söner; Tommy 62 i höst, Torgny 61, Bengt 53 och Lars-Göran 48.
Då var det väl livat med fyra grabbar i huset?
– Nej, det var bara roligt och lugnt faktiskt. Jag har alltid tyckt om barn. Och sen var det bara de två första sönerna som föddes tätt, med ett års mellan rum, sedan var det sju år var mellan de andra.
– Vi tog igen oss emellan kan man säga . . .
Ellen har själv skrivit ner lite av sin levnadshistoria som jag får ta del av.
– Jag är en skrivande människa säger hon stolt och berättar att hon hade litet A i välskrivning och uppsatsskrivning under skoltiden.
Bland annat kan man läsa att första jobbet som 15-åring fick Ellen på en stor gård på Värmdö. Men tyvärr varade det inte länge, för Ellens mor fick hjärnblödning vid 43 års ålder och dog. Ellen fick lov att flytta hem igen och ta hand om sina yngre syskon.
Du hade ändå en bra barndom?
– Ja, med mycket kärlek och glädje. Jag minns aldrig att mina föräldrar slog oss barn. Men förstås var det jobbig för far att bli ensam med alla barn så tidigt, men han träffade en bra finsk krigsänka senare i livet.
Då kunde Ellen ge sig ut i arbetslivet igen och fortsätta arbeta som framför allt hembiträde.
Som gift har hon främst varit hemmafru och tyckt om att sy, läsa och gå i kyrkan. Hon deltar numera i Åker/Länna församlings aktiviteter. Under många år sjöng hon också i Fogdö kyrkokör.
– Och så har jag alltid gillat att sporta. Vi åkte mycket skridskor min man, jag och barnen när de var små.
Det hämtas i det sammanhanget ett tidningsklipp där det berättas att Ellen och Bertil såg till att kärret "Hästkällan" i Täbylund blev en skridskobana för ungdomarna i Åker på 60-talet.
– Vi hade jätteroligt vid "Hästkällan", många hjälptes åt att hålla isen fin.
Ett år var det vidare en så bra vinter att Ellen åkte milspåret elva gånger.
Maken Bertil är dock borta sedan 1995 då han avled i cancer.
Du verkar så glad och nöjd ändå?
– Ja, jag är mer än nöjd med mitt liv. Tacksam – även om livet var väldigt fattigt i starten och under kriget – för allt jag fått och den glädje jag fått ge och ta emot.
Och så har mina söner ställt till med en så fin fest för mig på lördag.