Elsa Björn hälsar via telefon välkommen. Men hon villkorar besöket. Bilen ska parkeras 500 meter från hennes torp. Varken mobiltelefon, bilnyckel med batteri eller batteridrivet armbandsur får tas med.
Jag är elöverkänslig, mina krafter tar slut när jag utsätts för elektromagnetisk strålning.
Elsa levde ett vanligt liv. Hon utbildade sig, bildade familj och arbetade. Men när hon arbetade på Arbetsmarknadsinstitutet i Nyköping insjuknade hon.
Symtomen smög sig på, jag blev orkeslös, min hjärna lade av och jag fick i grus i ögonen, Samtidigt var alla mina värden på topp. När jag blev bättre på helgerna gick det upp för mig att jag inte tålde elektriska apparater. I början var det hanterligt, men till slut tålde jag inte min bostad heller.
Elsa slutade arbeta och flyttade för 14 år sedan ensam till ett torp i skogen utanför Jönåker.
Efter en lätt knackning på dörren till det faluröda huset öppnar Elsa dörren. Hon ser frisk, pigg och glad ut.
Jag tänkte rehabilitera mig själv här, trodde inte att jag skulle bli kvar. Men jag mår bättre här och har funnit mig i att jag tycker om att vara ensam.
Golvet i den trånga hallen är kallt och Elsa lånar ut ett par tofflor. Här bor hon i ett rum och kök, utan el. Hon eldar morgon och kväll för att få värme, förvarar färskvaror i ett gasolkylskåp och lagar mat på gasolspis.
Jag måste passa på att göra så mycket som möjligt medan det är ljust ute. Tid är min bristvara. Att bo så här är ett heltidsjobb, det är opraktiskt och allt vardagligt tar lång tid.
Elsa har bil, en röd golf av äldre modell. Den står på grusvägen ett par hundra meter från torpet. Varje gång Elsa ska använda bilen kopplar hon i batteriet. Hon kör den till möten med Elöverkänsligas förening, till sönerna i Linköping och Nyköping, till butiken där hon veckohandlar, till gården där hon duschar, tvättar och hämtar färskvatten, till brevlådan en kilometer bort.
Jag klarar inte av att gå till brevlådan. Tar jag mig dit så tar jag mig inte hem, jag måste passera både mobilmast och elstängsel och blir alldeles utmattad.
Elsa är tedrickare, men bjuder på pulverkaffe i små handgjorda koppar. På väggarna hänger tavlor tätt. Elsa är intresserad av färg och konst, besöker då och då konstutställningar som hon läst om i Södermanlands Nyheter.
Viss kulturstimulans behöver jag ju, men jag kan inte vara särskilt länge i ett galleri.
På golvet i rummets ena hörn står en omodern stereo. Den har inte varit igång sedan Elsa flyttade från staden. Här lever hon ett tyst liv, utan vare sig tv eller radio. Saknar hon ljud?
Nja. Men jag går här och hummar för mig själv, för hörseln behöver ljud och rösten blir demolerad när man inte pratar.
Shuff shuff shuff shuff. Plötsligt hörs en helikopter som passerar över torpet. Elsa, som tidigare gjort många utlandsresor, hyser numera stark motvilja mot luftens farkoster. Hon oroar sig inte särskilt för avgaserna, eftersom mossan på träden i hennes trädgård tyder på att luften är frisk. Men hon känner behov av att skydda sig från flygets strålning. Det är därför som hon ofta bär hatt. Det är därför som det över hennes säng hänger ett stort, vitt tygstycke.
Tyget är avskärmande, har små silvertrådar invävda, förklarar hon.
I dag fyller Elsa 75 år. Hon vet att hennes knapptelefon snart blir obrukbar, att Telia i slutet av mars lägger ner det fasta nätet i hennes område och retar sig på att Landstinget Sörmland inte har något elsanerat vårdrum. Ändå oroar hon sig inte särskilt för framtiden.
Det är svårt för oss elöverkänsliga att få gehör för våra problem, kommersiella intressen ligger bakom många beslut. Många elöverkänsliga känner ångest över att inte ha en vettig plats att bo på och är oroade över att inte kunna få vård utan att exponeras för elektrisk strålning. Jag själv tar en dag i taget. Det är tur att jag är så pass gammal och har hunnit göra så pass mycket, säger hon och slänger en blick på sitt armbandsur – med mekaniskt verk.