I dag är Eva professor i svenska med sin arbetsplats på Mälardalens högskola. Här trivs hon och blir nog kvar några år till.
Evas expertområde är sociolingvistik, och hon har redigerat en lärobok i ämnet. Sociolingvistik handlar om det ömsesidiga förhållandet mellan språket och samhället och om språkets viktiga sociala funktion, dvs. bland annat om hur språket varierar socialt, arbetsmässigt, könsmässigt och åldersmässigt.
Eva har skrivit en stor avhandling som kom 2002. Den handlar om hur språket varierar och förändrar sig.
Bengt Nordberg gjorde en språkstudie i Eskilstuna på 1960-talet (då sociolingvistik blev en ny vetenskapsgren) och 29 år senare gjorde Eva en ny. Hon hade då Bengt som handledare vid Uppsala universitet – där hon började studera igen 1995 efter att hennes tre barn var födda och efter att hon varit lärare på olika nivåer sedan hon var 20 år.
Därav inspirationen.
– Bengt hade spelat in samtal med 83 Eskilstunabor och jag återträffade 13 av dem och gjorde ytterligare många intervjuer i olika samhällsklasser och åldrar.
Några slutsatser är att språket förändras långsamt, att de som har ett yrke där man pratar och skriver mycket har mer standardspråk och att kvinnor pratar mer standard än män.
Eva pratar om hur viktigt språket är i vårt samhälle. Man pratar mer standard när man söker jobb och vi har starka attityder till språk och språkformer. Språket och attityder till språk är väldigt viktigt för att nyanlända ska komma in i vårt samhälle.
Eva Sundgren nämner också hur man kan dela in språk i traditionell dialekt (som Malungsmål eller Pitemål), utjämnad dialekt (som Eskilstunamål) och regional standard (som uppsvenska).
Själv pratar hon snabbt, mycket och hängivet. Det finns inte ett spår kvar av hennes skånska dialekt. För när hon nekades komma in i lekparken i Västerås lärde hon snabbt om . . .
– Det är lätt att göra som 5-åring.
Hon tycker själv hon numer pratar regional standard, men så man hör att hon kommer från Mälarbygden.
Hur blev du lärare?
– Efter gymnasiet (naturvetenskap) i Västerås flyttade jag till England 1969 och jobbade inom vården ett halvt år. Där blev jag ytterligare språkintresserad, valde Uppsala universitet när jag kom hem för att fortsätta läsa just engelska.
I Uppsala träffade Eva sju år äldre Björn 1970. Han var nästan färdig lärare då, och när han fick en tjänst i Örebro flyttade paret dit och förlovade sig. Eva studerade där klart till lärare i svenska och engelska.
– Sen ville vi utomlands. I Tyskland fick vi veta att det var lärarbrist, så vi flyttade till Esens vid Nordsjökusten för att undervisa tyska gymnasieelever i engelska.
Ett äventyr.
Samtidigt ville paret bilda familj. Men det visade sig inte vara så lätt.
– Jag genomgick en stor njuroperation under åren (1974-76) i Tyskland, strax före det fick jag missfall i 6:e månaden och vi förlorade vårt första barn, fortsätter Eva.
– Vi flyttade hemåt, till Uppsala, där vi läste tyska ett år. Sedan fick vi jobb som lärare i Malung, då fick jag mitt tredje missfall som dessutom var tvillingar.
Eva insåg att någonting inte stämde. Men i Sverige har man regeln att inte förrän efter tre missfall börjar man fundera på vad som kan vara fel. I Evas fall var det att hon hade en vägg i livmodern. Den opererades bort i Falun.
– Barn har alltid varit viktigt för mig.
Nya lärartjänster dök upp och paret Sundgren valde Eskilstuna och S:t Eskil 1978, där de också visste att närheten till Mälarsjukhuset och fortsatt utredning av Eva fanns.
– Eskilstuna har verkligen varit bra på många sätt för oss.
– Här är också våra barn födda. Det känns underbart att vi lyckats få tre barn till slut, även om alla graviditeterna varit komplicerade med blödningar, kejsarsnitt och annat och ytterligare – ett fjärde – missfall.
Eva skrev därför boken; "Missfall" 1992 om kvinnors upplevelser. Hon drog också i gång en rikstäckande missfallsförening där hon var aktiv i många år.
Hur känns det nu?
– Det är klart att det har varit mycket sorg i mitt liv. I perioder har jag mått väldigt dåligt och varit nära att bränna ut mig. Men på något sätt har jag arbetat mig ur problemen, tror jag, försökt kämpa på.
Eva och hennes man Björn har levt i en jämlik relation. Det är hon stolt och tacksam för. De har till exempel delat på föräldraledigheten.
– Det har varit lätt, eftersom vi båda arbetat som lärare och väldigt bra för förståelsen oss emellan. Vi har även båda kunnat skapa samma goda kontakt med våra barn.
Ser du fram emot pensioneringen?
– Både ock, för jag är ganska trött nu faktiskt. Samtidigt tycker jag om att arbeta och fortsätter nog något år till, sedan drar jag kanske ner till halvtid.
Eva är fin i blommig klänning när vi ses. Hennes arbetskamrater hade sagt åt henne att klä upp sig lite och sätta på sig läppstift samma dag som vi träffades för intervjun.
– De har tisslat lite, tror det blir firande av mig redan i dag (läs 17 april). Det ska bli spännande.
Det lyser i Evas ögon av livsvilja och drivkraft, men i blicken anas också ett visst vemod.
– Jag har nära till både skratt och gråt, så är det bara, så är livet.