Sina första stapplande steg tog Bjarne alldeles vid skolan i Ärla innan familjen flyttade till "Kinesbyn" några stenkast bort i samhället.
– På den tiden var det spontanidrott som gällde och jag var alltid ute och spelade fotboll, åkte skidor, sprang eller höll på med friidrott. Vi gjorde både egna spjut och hoppstavar av trädgrenar, säger Bjarne när vi träffas i villan hemma i Ärla två veckor före bemärkelsedagen.
Pappa Gunnar var en duktig löpare som representerade Sverige i tio landskamper – bland annat en mot Polen som sändes i tv.
– Och just den gången vann pappa loppet, det var ju rätt stort att se han vinna i tv, säger Bjarne som själv tog sin första löpseger som 11-åring.
– Jag vann 1000-metersloppet i Tunavallsspelen och det var en hel del folk på läktaren. Efter segern blev jag hissad av den tjeckiske diskusstjärnan Ludvig Danek, det var en speciell känsla, fortsätter han.
Det tog dock ytterligare ett par år innan vår jubilar började satsa mer specifikt på löpning.
– Vid mitt första USM kom jag sist i mål, men året efter slutade jag sexa, så det gick framåt, konstaterar Bjarne.
Jo det kan man lugnt säga – totalt blev det 21 SM-medaljer som senior var av fyra guld – på 5000 och 10000 meter samt på den korta och långa distansen i terränglöpning.
– Jag har tagit SM-medalj på alla distanser från 3000 meter till maraton, förtydligar Bjarne.
Vad minns du helst och bäst från karriären?
– Finnkamperna var väldigt speciella – att springa inför 60000 åskådare på Olympiastadion i Helsingfors är mäktigt. Jag var med i åtta Finnkamper och vi vann fem eller sex av dem. Ett annat roligt minne var när jag kvalade in till EM maraton i Budapest 1998 och naturligtvis mina första SM-guld som junior och senior.
Blev du rik på din idrott?
– Nej du, jag jobbade hela tiden. Jag hade några lokala sponsorer som hjälpte mig, men friidrottsförbundet var närmast konkursmässigt när jag höll på så där blev det inte mycket till ekonomiskt stöd.
På GIH i Stockholm hamnade Bjarne i samma klass som blivande hustrun Anneli som då var en duktig fotbollsspelare med meriter från högsta serien med Alnö IF och redan efter en termin var de ett par.
– Efter skolan fick vi jobb i Malmköping båda två och bodde också där i tre år innan vi flyttade hit till Ärla, säger Bjarne som fortfarande är idrottslärare medan Anneli skolat om sig till sjukgymnast.
– Hon tröttande på lärarjobbet, men jag trivs fortfarande bra och gillar att jobba med ungdomar, fortsätter vår jubilar som numera håller till på Rekarnegymnasiet.
Är du en sträng lärare?
– Vissa kanske skulle säga det – jag vill ha ordning och reda.
På fritiden har Bjarne ägnat mycket tid åt att skjutsa sönerna till deras respektive idrotter och han är än i dag tränare för Ärlas unga friidrottare.
– Jag tränar ett löpargäng i klubben tre gånger i veckan och det håller mig i bra form. Men visst känner jag att kroppen inte är 20 år längre, erkänner han.
Den stundande 50-årsdagen har han knappt tänkt på.
– Faktiskt inte – vi ska på träningsläger i Sandviken veckan innan, men jag är hemma till födelsedagen och håller öppet hus här hemma, tipsar Bjarne.
Under fotograferingen ute på tomten kommer vi in på idrott och politik där vår jubilar har en del idéer.
– Det verkar som politikerna vill att våra ungdomar ska åka in till stan för att idrotta. Vi sköter Åsborgen själva och får betydligt mindre bidrag för det än de klubbar som gör samma sak inne i Eskilstuna. Det satsas överhuvudtaget alldeles för dåligt på samhällena utanför centrum, säger Bjarne.