– Vi firar aldrig min födelsedag, för då spelar vi alltid revy. Jag slår ihop firandet med Kristinas (livskamraten sedan drygt 30 tillbaka) i stället. Hon fyller i maj.
Vi ses i Sonnys loge innan förra lördagens föreställning. Han är avslappnad och lugn. Sitter och drar på lite kajal runt ögonen och rouge på kinderna. Bakom honom står flera klädställningar med scenkläder.
Aldrig nervös?
– Nej, jag har inga fjärilar i magen. Tänker mer att; "jag ska bara ut på scenen och busa ett tag."
Skön inställning!
– Det funkar för mig. Men jag har sagt åt Andreas (Zetterberg) – kapellmästaren, vd:n i bolaget och bonussonen – att han måste säga till när det är dags för mig att sluta. För jag vill inte bli patetisk på scenen.
Och visst erkänner Sonny att luntan med nya texter han måste repetera in säsong efter säsong, blir svårare och svårare. Men till slut sitter de ändå.
Kan avslöja att jag ser Sonny var och varannan kväll när höstmörkret smyger sig på med sina två hundar, Ture och Dagnie, där ute på småvägarna i Lista. Alltid med hörlurar på, för han repeterar in sina texter på det sättet, går runda efter runda . . .
Sonny har sjungit i kör i åtskilliga år (ABF-kören), men han har numera svårast med stämsången i revynumren för att han har hörapparater på båda öronen. Dansstegen är också ett bekymmer på grund av den nedsatta hörseln.
Och annars lagar du båtar. Hur blev det så?
– Jag slutade skolan (8-årig folkskola) på fredagen och på måndagen hade jag jobb.
Sonny – som växte upp som "sladdbarn" i en syskonskara på fem bröder – började i en cykelaffär på Kyrkogatan, porten bredvid Kafé Kaka.
– Men efter ett tag blev jag rätt trött på alla gnälliga "tanter" som kom in i butiken och tyckte det var för dyrt att laga en punktering för 5 kronor! Jag började arrendera en lokal för att laga båtmotorer i stället. Det var på 1970-talet då intresset för båtar var betydligt större än det är idag.
Sedan dess har Sonny varit egen företagare.
Egen båt?
– Nej, jag har ingen båt, de går ju bara sönder hela tiden. . .
Tufft att vara sin egen?
– Både ock. Jag sköter mig ju själv och brukar säga till Kristina; "Vilket bra liv jag/vi lever." Men det är klart, siktar man på att bli miljonär och ha segelbåt, husbil, hus i fjällen och åka på flera utlandsresor per år, så ska man inte leva som jag gör.
Många kunder?
– Det kommer båtägare från både Gävle, Kalmar och Stockolm hit för att köpa reservdelar eller få motorn lagad.
Du går inte i pension nu alltså?
– Nej, det finns ingen anledning. Jag måste ha något projekt på gång hela tiden, annars mår jag inte bra.
Sonny tar ett år i taget, men siktar nog på att fortsätta jobba tills han fyller 70.
– Om det blir så låter jag vara osagt. För livet kan ta slut i morgon. Min "garantitid" har trots allt gått ut.
Åldrandet?
– Jag ser det som att man är ett frö, växer upp som en planta och blommar ut i 15-25-årsåldern och håller sig blommande ett antal år till. Sen börjar man så smått vissna. Det får man acceptera.
– Min oro för framtiden är mer hur det ska gå för barnbarnen, ska de få några jobb eller inte.
Oj, tre kvartar har redan gått. Jag lämnar sminklogen och Sonny, för nu behöver ensemblen vara ifred tills ridån går upp ännu en gång denna säsong.