Men det skulle i så fall betyda att Josef tjänstgör tills han bli 75 år, för han fyllde nämligen 58 år söndagen 14 september. Han tar det inte för troligt, vid den åldern tror han snarare att han har en mer undervisande eller skrivande roll.
Framtiden?
Josef kan tänka sig ett pensionärsliv i Sverige och Eskilstuna. Men allt beror på var han och hustrun (sjuksköterska på kirurgmottagningen på Mälardalens sjukhus sedan några veckor tillbaka) och parets fyra söner hamnar framöver.
– Vill Gud att jag och familjen ska stanna här så gör vi det. Som pastor och missionär är man van att man flyttar dit där man behövs för att förkunna evangeliet. Det har jag gjort under hela mitt liv, så visst känns det skönt om vi nu skulle stanna länge på samma plats, om inte annat för barnens skull.
Josefs och hustrun Elisabeths söner är visserligen vuxna nu; 29, 26, 21 respektive 19 år, men han är medveten om att det ibland kommit i kläm när familjen flyttat så mycket:
– Den äldste har sagt vid något tillfälle: "pappa, jag har inga barndomskamrater, men i stället har jag förstås vänner över hela världen."
Hur känns det så här ett par veckor efter installationen i S:t Eskilskyrkan?
– Bra. Det är en lagom stor (170 medlemmar), öppen och ärlig församling jag hamnat i. Här finns det gott om entusiasm och jag har känt mig väldigt väl mottagen och bemött. Så jag hoppas att det blir bra även på längre sikt. I vissa tidigare församlingar jag varit i, har det målats upp en fin yta innan jag sagt ja till jobbet och sen har det visat sig inte stämma . . .
Josef Nsumbu kommer närmast från en tjänst i Borås som han hade i åtta år. Tidigare har han varit på Lidingö, i Tensta och även tjänstgjort som teologilärare i Bryssel däremellan. Och tjänstgjort inom Svenska Missionskyrkans systerkyrka i Kongo förstås.
Första svenske missionären som reste från Göteborgs hamn till Kongo och var framme 25 augusti 1881 var Carl Johan Engvall.
– För några år sedan var jag just i Göteborgs hamn med en stor kör på 80 kongoleser från Paris och kände historiens vingslag när allt började. Det var rörande på flera plan, fortsätter Josef Nsumbu.
Att Carl Johan Envall gav sig av för 133 år sedan är också orsaken till att Josef är här i Sverige i dag skulle man kunna säga. (Josef föddes nämligen på Kikenge, en missionsstation på andra sidan floden sett från Kinshasa.) Anledningen är också att missionskyrkans församling i Tensta på 2000-talet kom på begreppet: "Mission i retur." Att Sverige inte bara skulle sända ut missionärer, utan också hade behov av att ta emot från Kongo.
Hur kommer dina rötter att märkas i Eskilstuna?
– Det blir bland annat besök från vår systerkyrka i Kongo, redan 2016 är ett inbokat.
– Jag är här i S:t Eskilskyrkan för att nå svenskar, för att sprida evangeliet, fortsätter Josef Nsumbu.
– En kyrka ska vara mitt i samhället och leva med samhället. Jag har inget intresse av att dra mig undan och samla mina landsmän i stan. Jag är inte för "ghettoförsamlingar". Visserligen är det inte fel att mötas för att prisa Gud på sitt gemensamma språk eller gemensamma kultur, men det var inte det Gud ville. Hela världen är ett hem som Gud gett oss, det är vi människor som ritat gränserna.
Vad fick dig att bli pastor?
– Jag känner mig ungefär som Jona i Bibeln. För jag ville absolut inte bli pastor, jag var helt inställd på att bli läkare och tjäna pengar för att kunna försörja min familj.
Josef Nsumbu uppehåller sig länge vid detta faktum. Det har haft stor betydelse i hans liv.
När han växte upp i en fattig familj, i en syskonskara på nio och med en far som var lärare så valde han den naturvetenskapliga linjen. Familjen bodde vid Svenska missionsstationen, den kristna religionen har alltid varit en del av Josef Nsumbus liv.
Josef Nsumbu engagerade sig tidigt också som körledare, bibelgruppsledare, scoutledare och startade som 20-åring även en förskola i sin hembygd som blev väldigt populär. Skolan finns fortfarande kvar, Josef besökte den nyligen.
Berätta mer om ditt hemland!
– När jag började studera på 1970-talet i Kongo var mitt land ett av de starkaste länderna i Afrika. Vi studenter på universiteten hade det bra och när det var dags för universitetsstudier valde jag läkarutbildningen både som 1:a, 2:a och 3:e handsval.
För att göra en lång historia kort så fick dock Josef aldrig igenom sina val, trots idoga försök, protester, begärda förflyttningar och senare även ansökan till privat läkarutbildning via stipendium i kyrkans regi i USA. Republiken Kongo, regimen, skolan, kyrkan . . . han vet inte vilka, men han motarbetades på något sätt. Det sades att han hade för bra betyg i biologi, kemi och matte och skulle bli en god apotekare i stället för läkare. Josef fick läsa ett år kemi och två år apoteksutbildning utan att känna sig nöjd, trots studiernas framgång.
– Jag bad till Gud flera gånger och undrade vad som var "fel". Missionskyrkan hade nämligen börjat nämna pastorsyrket för mig, men jag vägrade ta till mig det. De sa:
"Du kan nog bli en god präst". Jag började undra om det stämde, var det därför jag misslyckades hela tiden med mina läkarutbildningsval.
Josef bad igen: "Är det du Gud som kallar mig att bli pastor, stäng i så fall av det universitet där jag studerar, för att ge mig ett tecken . . . "
Det var en utopi att så skulle ske för Josef.
Men så skedde (!), efter en kris i landet med besparingar som följd.
1979 startade Josef så sina teologistudier. Åtta år senare 1983 var han färdig pastor och nu är han i Eskilstuna.