Stämningen på perrongen är uppsluppen. Åtta förväntansfulla resenärer ser fram emot ett par roliga dagar tillsammans i Danmarks huvudstad. Ett par vänner ansluter längs vägen och en har tyvärr blivit sjuk, men så här mitt uppe i influensatider får man vara tacksam för att bortfallet inte blev större, konstaterar de.
De var elva i laget när de våren 1969 vann SM i handboll för juniorer. Alla är fortfarande i livet, och har lyckats behålla sin fina sammanhållning.
– Visst är det rätt fantastiskt att vi kunnat hålla ihop i 50 år, säger Birgitta Durinder, som tillsammans med Kristina Andersson är gängets sammanhållande och resansvariga.
Åtta bor kvar i Eskilstuna med omnejd, en i Stockholm, en i Norrköping och en i Kristianstad.
– Vi sparar en liten summa varje månad och har genom åren gjort massor av roliga saker tillsammans. Vi har varit utomlands flera gånger, bland annat i Rom och Barcelona, och när vi firade 40-år efter guldet var vi faktiskt också i Danmark. Dock inget handbolls-VM den gången, förklarar de.
Allt började med Birgittas mamma Inga Jernberg – själv tidigare svensk mästare i handboll – samt ett gäng unga handbollstalanger i stan.
– Mamma var handbollsspelare själv, samt en väldigt engagerad ungdomsledare i Guif. Hon tränade tio-femton flickkonstellationer i Stålforsskolans gympasal, och när styrelsen under 1968 ringde och frågade om hon kunde få ihop ett tillräckligt bra lag för att klubben skulle kunna anmälas till kommande års junior-SM tvekade hon inte.
Tillsammans med assisterande lagledarkollegan Ing-Britt Forslöf plockade Inga ut elva av klubbens mest lovande unga spelare födda mellan 1950 och 1953, och talade om för klubbstyrelsen att de här tjejerna skulle gå långt. Kommande vår stod hela gänget som svenska mästare bland 16 deltagande lag.
Semifinalen, mot Hangelösa, blev så jämn att den fick lov att spelas om. Men finalen vann Eskilstunatjejerna klart inför hemmapublik mot Ymer-Borås.
Bedriften blir inte mindre av de berättelser lagmedlemmarna berättar kring träningen inför SM, hur lagledaren exempelvis fick tigga till sig ett nytt par skor när en spelare behövde det, av Guifledningen. Och träningstimmarna fick de förlägga till lokaler som var lediga i stan.
– Många av oss bodde i Torshälla. Därifrån cyklade vi till Sporthallen och hämtade bollar, och sen vidare till Skogstorp där vi tränade. Och så hem samma väg igen.
– Och du ska ju inte tro att vi fick spela SM-finalen i Sporthallen. Den var upptagen enligt det vanliga veckoschemat, så vi spelade i Årbyskolan. Efteråt bjöds vi i alla fall på lunch på Esso Motorhotell.
För att hålla formen över sommaren lirade tjejerna fotboll, och kom vältränade till höstupptakten – och kommande mästerskap. Laget ställde upp även i SM 1970, och tog sig till final igen. Alla Guifs matcher den säsongen fick spelas på bortaplan.
De hann med att också sopa banan med övrig konkurrens i Sörmland och bli distriktsmästare. Sedan var det slut på juniortiden för flera spelare. Laget splittrades, många pluggade vidare, andra bildade familj, vissa fortsatte till Guifs A-lag. Men lagandan bestod.
– Tyvärr lever inte våra fantastiska lagledare längre, de som skapade en sån fin sammanhållning och såg till att vi alltid ställde upp för varandra. I många år var det de som såg till att vi höll kontakten i vuxen ålder, och de var med på våra resor.
Men vännerna släpper inte taget om varandra. Länge sågs de med ett antal års mellanrum, numera träffas de minst en gång om året och har kul ihop.
– Vi vågar inte vänta så länge mellan träffarna längre. Vi blir ju äldre, konstaterar de.
– Och vår vänskap betyder allt! Den är helig. Blir man kallad, då kommer man. Så var det än mer medan vår lagledare levde. Ringde Inga, då visste man att då var det dags att packa en utflyktsväska, och så fick familjen fick snällt stå åt sidan.
Under torsdagskvällen sitter vännerna i publiken när Sverige möter Ungern i handbolls-VM. Med sina guldtröjor på förstås.