Det är Kent Norstedt övertygad om. Och jag också sedan jag träffat honom inför hans 65-årsdag i dag fredag. Det strålar livsvilja om honom.
Kent fick en stroke i augusti 2011.
– Men jag är inte sjuk på något sätt, säger han. Jag är bara funktionshindrad i min vänstra kroppshalva.
Han tränar, tränar och tränar – varje dag:
– För jag SKA kunna resa mig igen, SKA kunna gå igen, SKA kunna kör bil igen. Jag har också jättebra hjälp av min sjukgymnast Kenny på vårdcentralen i Ekeby.
Har man tränat näst intill dagligen från det att man var 11 år till 61 år, så är det naturligt att göra det även nu efter stroken, menar Kent. Han började med simning i ESS, har friidrottat en del och sedan hållit kroppen igång även i vuxenlivet.
Men det är klart att sjukskrivningstiden och rehabiliteringstiden satt spår.
Återgått till sitt älskade yrke, som språklärare, har dock Kent gjort igen. Han är anställd på 25 procent på Europaskolan i Strängnäs. Det var också där han fick sin stroke.
– Jag gick på toaletten vid 17-tiden efter arbetsdagens slut. Helt plötsligt kände jag hur jag förlorade känseln i hela min vänstra kroppshalva, ansiktet, vänsterarmen, vänsterbenet och jag sjönk ihop på toalettgolvet. Det var helt odramatiskt egentligen. Jag kände ingen smärta.
Men på toaletten låg Kent inlåst i fem timmar!
– Jag tänkte hela tiden att jaha, nu var det en blödning i min högra hjärnhalva, för då blir man förlamad i den vänstra. Talet och personligheten sitter på andra sidan, så då förblir i alla fall det intakt.
– Typiskt dig att tänka så, säger frun Catherine – Kents allt här i livet – som precis kommet hem till radhuset i Ekeby efter ett Friskispass.
Hon berättar också att det var hon som började ringa runt och fråga efter Kent när han inte kom hem den där augustikvällen. Först till arbetskamraterna, sen till Securitas, sen till polisen. Inte förrän 23 samma kväll hittade personalen Kent – efter att de själva åkt tillbaka till skolan och börjat leta.
Sen ordar paret inte mycket mer om det inträffade. De har accepterat läget, anpassat sig till det och gått vidare. Flera personliga assistenter ser också till att vardagen fungerar för Kent.
Hur firar du 65-årsdagen?
– Lite enklare här hemma med familjen och de närmaste vännerna. Inte något Öppet Hus direkt, fortsätter Kent.
– Eller hur älskling, det är väl så vi sagt, frågar Kent.
Det andas livslång kärlek i huset, Kent nämner Catherine och barnen i väldigt varma tonarter flera gånger när vi ses.
Skulle han leva om sitt liv, skulle han gifta sig med samma kvinna igen.
– Ja, så är det bara, fortsätter han. Ända sedan jag träffad Catherine i Luton när hon var 15 och jag var 20 och vi blev ett par några år senare, så har jag vetat att vi hör ihop. Vi är ovanliga idag på den fronten – som fortsätter leva som en kärnfamilj.
Hur var din uppväxt?
– Jag växte upp på söder, som ensambarn. Min pappa var engelsklärare och gillade jazz och film. Jag blev också tidigt väldigt språk- och musikintresserad. Var bara 15 år när jag reste till England första gången. Jag gillade förutom Beatles även Kinks, Manfred man, Animals och följde dem. På den tiden simmade jag också för ESS, Eskilstuna simsällskap, och åkte till Luton 1969 (Eskilstunas vänortstad) för ett träningsläger. Det var då jag träffade Catherine för första gången.
Vänortsutbytena med Luton var betydligt större där än här. När Kent och Catherine blev ett par uppmärksammades det stort i pressen i England.
Hur bra var du i simning?
– Skaplig svensk elitsimmar skulle jag säga, var ofta 4:a eller 5:a i min åldersklass. Men har nog varit med på 16 ungdoms-SM.
Catherine har varit desto mer framgångsrik i sin sport. Hon har ett seniorsilver-EM i konstsim från 1977 hemma. Den bedriften har en av sönerna försökt slå, berättar Kent.
Du har varit simlärare också väl?
– Ja, 24 år i rad vid naturbaden i Stora Sundby respektive Viboö. Jag lärde känna många härliga familjer därute under de åren. Inger Hademalm minns jag särskilt, hon hade många egna barn och många fosterbarn hon kom till simskolan med. År efter år.
– Synd att det knappt finns simskolor vid naturbad längre.
Friidrotten då?
– Den har alltid intresserat mig. Började vara hjälpande förälder när vår dotter Helen började i Råby Rekarne, sen fortsatte det med Peter och Christian i Eskilstuna Friidrott och så blev jag speaker för folk runt mig upptäckte att jag var bra på att prata . . . Jag har alltid älskat att vara bland ungdomar, både i yrkeslivet och inom idrotten.
Sen 1995 har Kent agerat speaker på friidrottstävlingar.
Någon av de mest minnesvärda?
– Under en inomhustävling i Eskilstuna 1997 när jag stod vid höjdhoppet och såg Stefan Holm hoppa 2.30 för första gången. Det var häftigt att se på så nära håll. Och sen var det kul med Veteran-EM som gick i Munktellarenan 2005, ett jättestort arrangemang.
Vad är det viktigaste som speaker?
– Att vara påläst är A och O. Men eftersom jag är så intresserad av statistik, så passar det mig.
Hur är det nu?
– Jag saknar tiden som speaker, det gör jag faktiskt, men jag får tyvärr inga frågor om uppdrag längre.
Fast som sagt; att fördjupa sig i motgångar verkar inte vara Kents melodi här i livet.