– När vi hittade det här huset i juli 2013 kändes det verkligen som att det var vårt, här vill vi bo, säger hon när vi ses över en kopp gott kaffe hemma vid köksbordet där en och annan katt kommer och går.
Efternamnet Dordlofva?
– Det är från min man Bengt, han är dalmas.
Pirjo föddes och växte upp i Finland. Efter gymnasiet valde hon teknisk utbildning. Kanske för att pappa var elektriker.
– Egentligen ville jag bli polis – absolut inte sjuksköterska eller lärare som var alternativen om man var tjej i Finland på den tiden. Men jag hade glasögon och med dem blev man på den tiden inte antagen till polishögskolan.
Pirjo gläds i dag i stället åt att hennes yngste son är polis, när hon själv blev ingenjör.
När det var dags att söka jobb var det svårt i Finland, men lätt i Sverige.
– Min syster hade då redan flyttat till Eskilstuna och rekommenderade mig att ringa till personalchefen på Volvo BM i Eskilstuna. Det gjorde jag och fick börja där i september 1979. Jag började montera traktorer, för jag hade för svårt för svenska språket för att få en ingenjörstjänst.
Men första vistelsen i Eskilstuna blev inte långvarig, för det var som ingenjör Pirjo ville jobba och språket lärde hon sig vartefter, så hon flyttade till Stockholm och började på Televerket. Året var 1980. Där träffade hon ganska raskt tio år äldre Bengt.
– Jag hade precis skaffat en egen, fin lägenhet i Bagarmossen, men flyttade till Bengt i stället och ganska snart var jag också med barn, fortsätter hon.
Senare hamnade paret i Haninge och så i Tyresö strax utanför Stockholm.
– Där byggde vi om mycket i huset, köket i rött och svart till exempel, fortsätter Pirjo.
För hon gillar färger. Tapeterna i köket i Borsökna är blommiga, det är rostrött i rummet intill, det är mängder av färger i huset . . .
– Jag gillar absolut inte när allt i ett hem är vitt, vitt, vitt. Det känns så kallt!
För Pirjo vill gärna gå mot strömmen på något sätt. Så har det alltid varit. Hon var till exempel den enda av barnen i syskonskaran som ville ha en cykel. Än i dag älskar hon att cykla. Hon tar sig gärna långturer i sin nya omgivning i Eskilstuna.
Jobbet på Televerket varade i nära 30 år för Pirjo. Sedan gjordes den ena omorganisationen efter den andra, arbetet förändrades, var inte lika roligt längre, vi-andan försvann och Pirjo valde avgångsvederlag 2012 – eller "tog paketet" som hon uttrycker det.
Varför flytt från Stockholm?
– Ja, varför flyttar man därifrån? Jo, för att man tröttnar på all stress och alla dessa evinnerliga köer, överallt. I tunnelbanan, på gatan, i affärerna.
Här i Eskilstuna är det nära till allt, inga köer och ett helt annat lugn och mycket trevliga människor. Och alla våra omkostnader, försäkringar, ja allt gick ner till hälften när vi flyttade hit.
Men vännerna?
– De kommer hit och vi åker förstås till Stockholm i bland. Om man inte har vänner som kommer till en, då har man inga vänner brukar vi säga.
– Men det är klart att det aldrig är ett lätt beslut att flytta efter så många år på samma plats. Dessutom fick Bengt en förfrågan att jobba i Norge några månader när vi precis flyttat hit. Jag fick också jobb på samma plats, så det gjorde vi. Flyttkartongerna fick stå.
Pirjo tycks ändå nöjd med alla år på Televerket. Hon hade förmånen att jobba ett halvår i Ungern och ett år i Thailand.
– Båda sönerna var i skolåldern när Thailand kom på tal 1997-98. Bengt ville vara hemma och fortsätta jobba i Stockholm, det passade honom och jag ville åka.
Så fick det bli och yngste sonen kom ner en längre period till mamma, tog med sig skolböcker och vistades där.
Ett minne för livet.
Ni har haft en lång relation du och Bengt?
– Ja, vi träffades, jag blev med barn direkt och sedan har vi haft alla år med småbarn, jobb och allt det där. Men det har gått bra. Bengt har trivts med barnen, jag kanske mer med att jobba med andra saker i hemmet, till exempel måla om huset och vi har vågat säga emot varandra, men också ge varandra utrymme. Fortfarande tycker vi om att vara tillsammans, hela tiden om vi får välja.
Beskriv dig själv med tre ord:
– Nyfiken, glad, kan aldrig hålla tyst.
Och nu har du skolat om dig?
– Ja, till tågvärd. Det heter inte konduktör längre. Jag kommer att vara timanställd och i första hand åka på sträckorna Eskilstuna, Stockholm, Sala, Västerås och Linköping och börjar nu i maj. Det ska bli jättespännande.
Hur är det med dina finska rötter, känns de tydligt än?
– Ja, absolut. Det känns som om jag hela tiden är utomlands fast jag bott så många år i Sverige. Man får aldrig tappa sina rötter.